Dagens Nyheter – 24 juli 1867, sida 3

På jernvägen, (Bref till D. N.) I; Länge qvarhöll den buttra vintren oss, stackars nordbor; inom de fyra väggarne eller, trefligare sagdt; inom skål och vägg; men när midsommaren kom; då ville litet hvar ut i naturens pragt; ville i år med större längtan än rågonsin — ty ju längre fängelsetiden räcker desto mer längtar fången ut — se de sent löfvade träden, de första vårsipporna på marken. Aldrig under detta århundrade (så säger sjelfva vetenskapsmannen; stödd på meteorologiska beräkningar) har vintren i Sverge haft en sådan ihållighet: Aldrig förr framskickade våren så sent sina flygande kolonner af tranor och vildgäss; aldrig förr framsände den sina förposter; planterande sina blågula flaggor och standarer; sina trikolorer och oriflammer här och der i backarne, dem botanisterna känna under namn af primulzse, anemoner, guldvifvor och sippor — så sent som i år; Ej under derför om litet hvar sökte allehanda vägar, för att slutligen komma ut på landet, på sjön; på landsoch jernvägar: En af dem, som anlitade den sistnämnda utvägen; för att undfly stadens qvalm; var äfven undertecknad, och deraf öfverskriften till detta bref. Ehuru en jernvägsresa alls icke erbjuder de många stoffer eller färgstoffer för målaren och turisten; för pennan eller paletten, som den på sjön eller äfven den på skjutskärran; då man bättre kan lämpa sin tid efter sin vilja, så tror jag ändock en tur på jernvägen mellan Stockholm och Uddevalla ega tillräckligt många sevärda punkter att här upptecknas. Det beror på läsaren sjelf att följa mig och sedan döma: — Hvarje af våra landskaper har en så starkt utpräglad karskter; både hvad innevånarnes och landets natur beträffar, att man ej undgår att skönja den; ej ens på en så hastig genomfart, som ett jernvägståg medgifver;