Dagens Nyheter – 24 juli 1867, sida 1

AO RT UT ONA, SAGIL VI MY Sälal UCKCITSKG menniskors sinnen; att de derför glömma, hvad som tillhör det närvarande och är visst. Det finnes kristna som tro på Kristi tusenåriga rike på jorden. Skola vi från representationen och offentliga embeten utesluta alla; som tro på ett tusenårigt rike; på den grund att de med så mycken otålighet afvakta detta under bara herradöme; att de icke kunna intressera sig för nu bestående förhållanden? Hvilka äro de, som mest lagt sig emot alla förbättringar i främmande trosbekännares ställning? Jo, våra prester! Vi äro inga prester! men vi skulle anse oss skymfa den religion, vi bekänna; om vi trodde att den icke kunde bestå utan skydd af ofördragsamma lagar; ja; vi vore icke kristna; om vi; för att befrämja hristendomens utbredande; trampade under fötterna kristendomens första bud — budet om allmän kärlek. Hvad skola vi svara dem, som söka bevisa befogenheten af deras ovilja för judarne dermed att dessa äro ett lågsinnadt, penningegirigt slägte, för hvilket hvarje ädel kallelse är motbjudande? — Först förföljer man dem och sedan förebrår man dem fel och laster; som endast genom förföljelsen framkallats. Sedan vi under lång tid behandlat dem snart sagdt såsom rättslösa, tadla vi dem för att de icke betrakta oss såsom bröder. Sedan vi uteslutit dem från alla ärelystnadens banor, förakta vi dem för det, att de sökt en ersättning i girigheten; såsom den hos dem utpräglade sparsamhetsandan och förvärfsbegäret vanligen benämnes. Sedan vi städse i våra förhållanden till dem missbrukat vår öfverlägsenhet i styrka, finna vi det vidrigt att de taga sin tillflygt till denna förslagenhet, som är den svagares naturliga skyddsvapen mot den starkare; Men — hafva judarne alltid varit ett företrädesvis penningeälskande folk? Nej, visst icke. I deras nationalkarakter finnes intet, som gör dem odugliga för de högsta medborgerliga pligter. Den utmärkte engelske historieskrifvaren och folkrepresentanten Th: B. Macaulay höll år 1833, då fråga om judarnes emancipation förevari ett utskott af underhuset; ett tal, utaf hvilket en del af denna uppsats är en kort resume; och hvari han oland annat yttrade: cHvem vet ej att detta föraktade folk i civilisationens barndom; då vår ö var så vild som nya Guinea, då litteratur och konster ännu voro okända i Athen, då knappast en halmtäckt hydda stod på den plats; der efteråt Rom växte upp, hade sina befästade städer och palatser af ceder, sina praktfulla tempel, sina flottor och handelsfartyg, sina skolor och sin lärdom i helga ting, sina store statsmän och krigare; sina naturforskare; sina historieskrifvare och skalder: Hvilket folk kämpade väl manligare mot öfverväldigande makt för sitt oberoende och sin religion? Hvilket folk gaf väl i sin dödskamp ett så utmärkt prof på; hvad som kan uträttas genom förtviflans tapperhet? Och om under förloppet af flere århundranden krigares och vises förtryckta afkomlingar vanslägtats från sina fäders egenskaper, om de; såsom utestängda från lagens välgerningar, böjda under slafveriets ok; antagit några af den fågelfries och slafvens laster; böra vi väl anse det såsom ett skäl till förebråelse? Böra vi ej snarare anse det såsom ett skäl till blygsel och samvetsagg för oss sjelfva: Låtom oss göra dem rättvisa. Låtom oss för dem öppna underhusets dörrar; Låtom oss för dem öppna hvarje lefnadsbana; der skicklighet och kraft kunna göra sig gällande. Låtom oss; iatilldess vi gjort detta, icke fördrista oss att säga, stt det icke finnes något snille bland Jesajas landsmän; att det icke finnes något bjeltemod bland Makkabeernas efterkommandes. Dessa ädla tankar uttalades för mera än trettio år sedan — kan man icke bli, förundrad då man tänker på; att ännu i vårt land finnas menniskor; bildade menniskor, som motarbeta deras förverkligande och således de facto förneka deras skönhet och sanning? Måste man icke bli illa till mods; då man finner att slägtet, oaktadt civilisationens under många och långa sekler ständigt fortgående arbete; ännu ej hunnit nedrifva de skrankor, byggda af fördomen, hvilka sedan en aflägsen forntid söndrat dess medlemmar i små flockar, otillgängliga för och i allmänhet nästan fiendtliga emot hvarandra? Det är just denna söndring; som gjort att civilisationen så långsamt fortskridit till sin närvarande ståndpunkt. Samverkan har helt och hållet saknats; tvärtom ha de olika menniskoklasserna motverkat hvarandra... Rang; förmögenhetsvilkor; yrke; födelseort; religiös tro — allt har bidragit att göra varelser främmande för hvarandra, hvilka i stället borde ha varit ledda och lifvade af denna tanke: vi äro dock alla menniskor. Det fanns en tid då skråen stodo i en så stark opposition mot hvarann; att en skräddare hade svårt att tåla en skomakare! Det fanns en tid då en general aldrig skulle ha kunnat förmå sig att räcka handen åt en spegelfabrikör. Vi behöfva väl ej erinra om de grufliga tider, då religionskrigen fördes; 22? Lundratugsand.le amannistka.. Ae oo 6 12