Dagens Nyheter – 23 juli 1867, sida 3

— Stig in! — Ar här rum att hyra? — frågade ett fruntimmer och stack in hufvudet genom dörren och kastade nyfikna blickar omkring sig; — Ja; var så god och stig in. Två våningar om 8 rum hvardera. — Får jag lof att se på dem! — Naturligtvis! Damen snodde omkring i alla 16 rummen och frågade sedan med andan i halsen: kunna , ej våningarne delas? — Hvad behagasj — Delasg, så att de blefve mindre? — Nej. 1 — Det var skada. Jag behöfver ej egentligen mer än 4 rum; De äro väl dyra; kan jag tro? — Sexton huadra rdr; min fru; — Sexton hundra! Nej jag tackar; Har aldrig betalt mer än sexhumdra för fyra. Vill ej heller ha mer än fyra: — Men det stod 8 rum i min annons. — Gjorde det? Det förbisåg jag. Se, när man söker rum, måste man se sig omkring. Tjenarinna:; — Tjenare! Damen gick, men det kom en annan, en tredje, fjerde; femte och Gud vet huru många. Hr Lundström fick ej göra annat än gifva samma svar på samma frågor: Af tjugu, som ville se på rummen, behöfde ej en enda 8 rum, det var det märkvärdigaste, tyckte hr Lundström. Han höll ut i tre dagar, men då var tålamodet slut: — Ni skall få er vilja fram — sade han då till de missnöjde hyresgästerna och for till landet åter: Men de följande åren blef det ännu värre, Då var det alltid något större eller mindreifel i alla våningarna; och när ej något annat fanns att anmärka, så togs det höga hyresbeloppet till orsak för klagomål: — Vill ni sätta ned hyran? — Nej. — Vill ni inte? — Nej; säger jag: — Ja, då flytta vi! — Gör det — svarade hr Lundström alltid; men för hvarje gång med allt mindre säker ton: Hr Lundström; som älskade lugnet, blef slutligen alldeles uppledsen vid detta eviga bråk och sålde sitt hus: Det är lugnare att lefva på räntor; än på hyror; tänkte han: Så blef han då hyresgäst. Häromdagen råkade jag honom; han såg bedröfvad ut: — Hvad, är du inne från landet? — Ja; gudnås: — Affärer? Dåliga tider! — Jag är inne för att hyra en våning: — Du skall då flytta? — Ja, kan man tänka sig en sådan värd jag har; han vill ej kosta på reparation af rummen, så att de blifva hyggliga. — Och du flyttar derför? — Javisst! — Nå, och du söker nu rum? — Jag har gått ur hus och i hus, jag har en hel börda med Dagblad i fickan: men det är som f-n vore lös; jag får ingenting som passar mig: — Mindre angenämt göra, det der: — Detta ginge väl ändå an, men värre är att mina egna rum också äro lemnade så godt som till sköfliing: Der strömmar folk hela dagen, det smälles i dörrar och synas i alla skrubbar; man undrar om rummen äro kalla, dragiga, fuktiga — med ett ord; om vi; som nu bo der, äro björnar eller filfrasar: Jag tror hela Stockholm ämnar flytta i höst. — Åh, nej! — Det ser likväl så ut. — Man bara ser på rum; det är hela saken. — Du tror således — — — Att folk skall något taga sig till, ja: Vi äro ju i juli månad. Man skall se sig för, det är ju klart. Det är ett sommarnöje, ser du. När man ej kan få komma ut till landet, så tar man sig en promenad genom andras våningar. — Jag har då åtminstone ej gått för att