som älskar att finna bland sina landsmän en: drägt och fosterlandskärlek, bör derföre vara särdeles angelägea om att allas gemensamma egendom, minnena af fädrens hugstora bragder och mannarön; noga bevaras. I Sverge har man för dessa fornlemningars vårdande — åtminstone i förhållande till andra länder — gjort ganska mycket. Redan Gustaf II Adolf lade år 1613 grunden till ett svenskt antiqvitetsarkiv och inrättade sjutton år derefter ett archeologiskt sällskap, bestående af män, som om svensk fornforskning gjort sig högt förtjenta: Alven Carl XI ömmade mycket för bibehållande och bevarande af fornlemningar, hvarom den år 1662 vid Upsala akademi inrättade antiquitatum patrise professionen jemte annat bär vittne; Tidt och ofta Käfva påbud mot förstörande af grafhögar och andra fornlemningar blifvit utfärdade, hvaraf det första utkom år 1666. Den af Lovisa Ulrika stiftade Vitterhets-, historieoch antiqvitets-akademien (den kallades i början Vitterhets-akademien) samt det i vår tid uppförda nationalmuseum äro äfven kraftiga medel till spridande af kärlek för fädrens minnen. Med våra läsares tillåtelse ämna vi genom nationalmusei historiska afdelning företaga en vandring, hvilken för hvarje fosterlandsvän ej bör vara utan intresse: