Dagens Nyheter – 19 juli 1867, sida 2

dock hvad han sett och tillsade de båda männen att om möjligt dithemta fogden, som icke kunde vara långt borta. De båda ryttarne störtade bort; och man såg snart, buru de försvunno utför den vestra sluttningen af åsen. — Ar röfvaren ute i skog och mark — sade Engelbrekt derefter sagta till munken, som ännu -tod vid hans sida — månde jägaren vara herre öfver kulan, men dock skola vi ännu invänta mitt bud. Någon stund derefter kom också bergsmanuen, som ridit ned till Borganäs. — Underligt — sade han — förefaller mig Borganä3 nu. Vindbryggan är väl uppdragen, raen ingen sven fanrs i porltornet; som besvarade mitt rop, cch när jag Jät blåsa i hornet, såg jag väl ett par hufvuden titta fram öfver muren, men de flögo bort som rasande menniskor. Maznens ord väckte både bestörtning och vrede. Engelbrekt beslöt att sjelf rida ned emot vindbryggan och lät hela ryttarskaran draga sig fram om skogsdungen, så att den godt kunde syra: från borgen. Dock skulle alla hålla stilla der, tills vidare befallning gåfves. ÅMöljd af några få jemte en hornblåsare red Engelbrekt det korta vägstycket ned till elfven och visdbryggan, som mycket riktigt befanns uppdreger. Han lät genast blåsa i hornet, och detsamma upprepades, som vid den förre bergsmannens dervaro. Man kunde tydligt isifrån borggården höra sorlet af en mängd röster och rop som af stridande, och männen som sutto till häst omkring Engelbrekt; sågo frågande på denne.