Dagens Nyheter – 18 juli 1867, sida 3

Engelbrekt och munken stannade vid stugudörren, och den förre ropade till sig en af de närmaste karlarne: — Om en timma; Ivar — sade han — skolen I hafva allt i ordning! Skicka folk omkring till bergsmännen att de stöta till, och I skolen rida omkring i bygden och säga, att de draga åstad, så fort de kunna. Vid Hedemora viljom vi invänta de norra socknarnas allmoge. :;-. — Före qvällen komma dock icke de — inföll munken; — Som öfverenskommet är — genmälte Engelbrekt, och i det han åter vände sig till drängen, tillade han — säg bergsmännen att jag skall, när vi sammanträffa, redogöra för vårt tidiga uppbrott. Drängen gick bortåt gården; och det dröjde icke många ögonblick förr än fem väpnade svenner redo ut från Engelbrekts gård åt skilda håll. — Borganäs? — frågade munken betydelsefullt. — Ja! — svarade Engelbrekt: — Mig synes som om det vore bättre att vara borgen ett par mil närmare; antingen nu den raske ynglingen haft framgång eller ej, torde det tränga sill skyndsamhet; och öfverraskningen gå vi endast till en del miste om. För några hundrade ryttare lärer Johan Wale icke upplåta sin fasta röfvarekula — det är bondehären, som skall slå hans mod till fots! De båda männen gingo derefter in i storstugan, der de funno gamle Björn stående framför husmodren appmärksamt lyssnande till; hvad hon hade att säga: — Du ger honom maktbref öfver mig; menar jag, hustru! — sade Engelbrekt skämtande; i det han gick fram och fattade sin hustrus hand.