Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 3

Då de unga tu en dag togo en promenad i det gamla Florens; föll det Armande in att kasta en blick in i ett tält, utanpå hvilket hängde en stor skylt med följande inskrift: Ett mycket märkvärdigt galleri af alla de ryktbaraste röfvare, mordbrännare, mördare, kungamördare och giftblandare!! aMina damer och herrar! utropade den hedervärde Barnum, som nyss för sin publik hade utpekat Lacenaire och Fieschi; den skäggiga: person, som ni här ser, är den fruktansvärde Papavoinel ; : : — Vid dessa ord utstötte fru Pieciano ett dämpadt skrik och var nära att falla i vanmakt. I den sfruktansvärde Papavoinea igenkände hon salig baronen, sin förre man; Bysten hade af den gamle juden sålts till en kringresande vagabond; och var stadd på en rundresa i Europa i sällskap med hrr Cartouche och Madrin. Då Armande, som var mycket flat. och mycket rörd, kom hem, omtalade hon det egendomliga sammanträffandet för sin kammarjungfru Myon och befallte henne att köpa den olycklige baronen; kosta, hvad den kosta ville. — Jag kan icke uthärda den tanken, att den stackars Edmond skall resa verlden omkring och ingifva folk afsky såsom en blodgirig mördare. Inom en halftimma kom Myon triumferande tillbaka: — Nu står salig herrn i tamburen: Han kostade tjugutvå francs: — Men hvad i Herrans namn skola vi göra med honom? stammade den olyckliga Armande. Hvar skola vi ställa honom? I källaren eller på vinden? Nej; det passar inte; I mitt eget rum? Nej; det duger inte! — Jag vet nog, hvad vi skulle kunna göra, sade kammarjungfrun och såg småslug ut. — Hvad då? — Vi smälta salig herr baron: Armande låtsade som om hon icke fattat sin kammarjungfrus mening; och den dyrbara bysten begagnades till att — bona golfven med hos fru Picciano. — Er berättelse, afbröt öfversten honom. .:; — År ännow icke slut; inföll publicisten. Kom på teatern i afton; skall jag presentera er för fru Picciano; som ni i alla fall känner sedan gammalt: — Gör jag! Prat! Men hvar har jag träffat renne? — I Bretagne. Hon hette då.:: baronessan Sergoöt; Ofversten hoppade högt på stolen vid dessa rd; han tappade en såsspilkum och höll seretten för ögonen: — Vi få vara glada, sade publicisten; om åra hustrur hålla litet utaf oss medan vi lefva; let är allt; hvad vi kunna begära; En ung nkas hjerta lefver icke af minnet allena; hor nåste desslikes hafva en ung man; Konungen är död! Lefve konungen!