Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 3

En contre-amiral; en berömd författare, en hertig och en engelsk lord, som var tjugu gånger millionär, gjorde henne med största enträ: genhet sin kur; Men vet ni; hvad den unga enkan gjorde? Hon gaf dem alla på båten. Hon skickade författaren hem till sitt skrifbord, hertigen till sitt stamträd, lorden till sina millioner och contre-amiralen till sina fartyg: Tänken er; mina herrar! Hon var blott tjugu år, blott tjugu år, och hon förblef enka.;: Denna engel till maka var baronessan Kergoöt! — Jaså! sade publicisten: Jag har också I kännt en otröstlig enka. Hon var äfvenledes från Bretagne och i alla afseenden en fullkomlighet; hon hade de skönaste ögon i verlden och de vackraste gods i Frankrike, alldeles som er enka, hr öfverstes Min var också baronessa och kunde icke taga ett steg utan att stöta på en friare; men hennes bjerta förblef kallt för dem alla och hon lefde blott för minnet af den saligen aflidne. Det var en sällspord kärlek; en sorg förutan like! I sin djupa sorg lät hon från Paris hemta en ung konstnär, som återgaf salig baronens bild — i vax. Bysten var modellerad med mycken omsorg; den aflidnes hår och skägg satte kronan på verket. Likheten var slående. Då baronessan fick se konstverket; utstötte hon ett skrik och svimmade; Den dyrbara reliken insattes derefter i ett litet skåp af rosenträ; Hvarje dag tog vår bretsgniska Artemis fram bysten ur skåpet, liksom ur ett tabernakel; och betraktade den; under det hon gjöt strida tårar och hviskade ord; som buro vittne om hennes trohet och kärlek. Emellertid fick hon en vacker dag ett bref från Florens; som underrättade henne att en mycket rik tant hade betänkligt insjuknat; Armande, vår enka, var tantens enda slägting; hon måste se henne; och hon reste; Det dröjde icke länge; förrän hon nästan leddes till döds vid tantens plågoläger, och för att på något sätt fördrifva tiden; beslöt hon att låta porträttera sig: En ung venetianare vid namn Picciano hedrades med förtroendet att fullgöra detta delikata värf. Under det han målade baronessans vackra ögon, utstötte han åtskilliga djupa suckar, hvilka hon emellertid icke låtsade märka; då han kom till näsan; tilltogo suckarne i antal och styrka; Armande slog ned ögonen ::.: Då han ändtligen kom till munnen — en den mest förtjusande lilla purpurmun — kunde den förälskade Picciano icke längre behertska sig; han bortkastade pensel och palett och föll på knä för barenessan; hon ville fly; ville ropa på hjelp, men i stället för att göra detta, började hon att darra som ett asplöf och gråta som en Magdalena, under det att den fräcke målarpojken betäckte hennes små händer med glödande kyssar. Så långt kom han med porträttet: Nu blef de icke mera fråga om något porträtt! ; . Enkan och målaren hade svurit hvarandra evig kärlek: Om natteu hade Armande en ohygglig dröm. Det förekom henne såsom om hennes salig mans skägg hade blifvit alldeles gråsprängdt och hon såg stora etterspindlar spinna sina nät i hans oudrade och tofviga hår: Venstra sidan af näan var alldeles hopfallen och i munnen kräade en ödla. På högra kindbenet var en stor rön fläck, såsom af mögel. Armande gnuggade sig i ögonen, gäspade och intog denna hemsökelse af maran härröra från n dålig mage: Några degar derefter firade hon sitt bröllop ned sin älskade Picciano. De kommo öfverens om att slå ned sina boålar under Toscanas klara himmel, der, der itronen glöder, och ex-enkan skref till en noarie och uppdrog honom att sälja hennes slott Bretagne med inventarier: Salig herrns byst togs fram ur sitt skåp och åldes till en gammal jude; Den fick sin plats vellan en gammal värja och en trumma och tgjorde den förnämsta prydnaden i judens klädLånd: