Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 2

under det stora tårar banade sig väg utför hans kinder: Han föll derefter på knä framför lemningarne efter sin fader och gjorde korstecknet öfver dem och öfver sig: Några ögonblick förflöto; hvarpå han reste sig upp: — Nu; sade han; vänd till Johan Wale — nu skall du sjelf lösa de fångnes kedjor; först min herres; Herrman Bermans; och sedan min faders: — Han skall hvila i vigd jord; ser du fogde!::. Lös hans band, vänner, jag skall vaka öfver homom under arbetet! Och med draget svärd ställde sig Erik invid fogden; medan repet om dennes händer lossades: Sedan detta var gjordt kastade Erik till honom nyckelknippans — Skynda dig fogde — sade han — och tacka den allsmäktige Guden att jag icke yttermera låter kedja dig fast vid min faders lik att förruttna tillsammans med det: Fogden var likblek och kastade skygga blickar omkring sig, men dessa voro mindre riktade på de dragna svärden än på en tjock fyrkantig pelare, som stod nära intill det ställe der Herrman befann sig: Han vände sig så, att han hade denna pelare på sidan och under det han fattade den lilla nyckeln; hvilken hörde till fångens kedjelås, for hans öga allt emellanåt bort till pelaren. De blanka svärden; hvilka glimmade emot honom vid ljuset från facklan; tycktes dock ständigt tvinga honom att draga blicken derifrån. Synbarligen gick han dock mera betänksamt till väga, än som varit behöfligt. , Han fattade fångens ena hand och löste jernringen omkring densamma; Han fattade derpå den andra, men