Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 2

den högt upp; så att dess sken föll på alla innevarandes anleten. Herrman stod länge med armarna korslagda öfver bröstet och såg på den likbleke fogden: — Helt annorlunda — sade han — är vårt möte; än I haden väntat oeh utlofvat; Johan Wale. Haden I icke gjort det löftet; som I väl minnens; så skulle jag dock låta eder fri att draga bort från Sverges rike, ty I ären för usel att en ärlig mans hand skulle komma vid eder: Som det nu är; skolen I hållas fängslad; tills Engelbrekt får döma öfver eder! Mig hafven I sökt med svek och mord; men I hafven misslyckats. Den lybske köpmannens hand darrade och Hartwig Flögs kedjor hafva icke kunnat behålla sitt rof::. men upp härifrån; upp till dager och luft! Deruppe vill jag tacka dig Erik och eder alla; som haft lif och blod osparde för Herrman Berman; Ett förfärligt larm trängde från borggården ned i fängelset; och ännu medan Herrman talade hördes ilande-steg skynda torntrappan utför: Det var drängen; som på Eriks tillsägelse begifvit sig till tornet: Alla sågo förvånade på honom: — Fort nycklarna till torndörren — ropade han, och en af drängarne ryckte nyckelknippan upp från det fuktiga golfvet och kastade den emot ingången till fängelset; Drängen försvann tankesnabbt; och under den dödstystnad; som inträdde, hörde man nyckeln vridas om i torndörren och omedelbart derpå mot densamma ett häftigt anstormande utifrån: gonblicket derefter syntes den sistkomne drängen åter med nyckelknippan på trappan vid fängelsedörren;