Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 1

nn tr SS anspråk på att ega både bildning; god ton och mycken annan förträfflighet; I grunden strida de mot menniskans natur: Det är endast undantagsvis, som menniskan är af naturen begifven på vare sig dryckenskap eller frosseri; Men genom vanan kommer hon gradvis derhän, och så gör hon af lasten en berömmelse. Öfvade drinkare täfla om hvilken som kan dricka mest; och frossare täfla i att öfverbjuda hvarandra med läckerheter. Men dessa äro dock ej de rådande böjelserna: Mäktigare är en annan, som heter Jåfänga: Man vill öfverbjuda hvarandra i ett rikt bord; och äfven den, som i grunden sätter derpå ganska litet värde; söker hålla god min och låtsar förstå sig på csmakensa fordringar. Det ligger ingen agod tona i detta; och ingen god smak; utan en dålig ton och en dålig smak. Också förlika sig de fina vinerna och de läckra rätterna förträffligt med råhet i samtal och seder! Häri ligger de förmögnare klassernas skötesynd i alla länder; och icke minst i vårt: Det är skäl att se hvarje sådan synd skarpt i ögat; ty endast så kunna vi besegra den. Så böra vi också både inse och erkänna den synd; hvarom nu är fråga: vällefnadens, frosseriets och dryckenskapens: Vi böra göra oss klart; hvad som är den nakna sanningen: att fåfängan och skrytsamheten här leda oss in på den raka stråten till — djuriskhet; och vi böra besinna derjemte; att i spåren följa: förslappad fysik och moralisk kraft, håglöshet; sjukdom; inre missnöje och ofrid samt slutligen själsångest och qval: Det är i sanning att köpa det konstlade, tillfälliga nöjet alltför dyrt. Nu hafva vi dock talat om dem; som ej på samma gång bereda sig ekonomisk ofärd. Men äfven denna följd inträffar för mången fortare och lättare än han anat; Det höga lefnadssättet kan föras under en god tid; men vanan fortfar äfven under den sämre: Nu måste affärerna forceras eller andra hjelpmedel tillgripas. Under tiden är arbetskraften förslappad. Den yttre glansen skyler endast svagt den inre ibåligheten: Det är blott en tidsfråga; huru länge man skall kunna hålla sig uppe. Efter en förtviflans: kamp, som vore värdig en bättre sak, brister bubblan, och öfverdådet ligger krossadt under ruinen och smäleken; vanligen förvandladt i feg och lumpen modlöshet:. Det är blott yttringen af samma anda; som hos de fattigare och mera obildade sam bällsklasserna framträder såsom superi. Bunkalaget framför de fina vinerna vid den rikes bord motsvaras af bunkalaget framför bränvinsbuteljen i suparens hem eller på krogen; De äro samma andas barn: Fördömer man det sednare — hvarför dock kan anföras många mildrande omständigheter — huru kan man då tolerera det förra? Båda hafva ock det gemensamt, att de förstöra den dyrbaraste förmåga menniskan eger, eller förmågan att arbeta, villkoret för hennes tillvaro, för hennes sinnesfrid och verkliga sällhet: Det är denna skapande kraft, hvarigenom ej blott hvarje slägtled betryggar sin egen tillvaro, utan också lemnar ett samladt förråd (kapital) till det följande, görande detta mäktigt att ytterligare förbättra sin ställning och öka förrådet åt den kommande generationen. När man talar mycket om en öfverdrifven konsumtion, så underskattar man produktionens kraft; men denna ligger först och sist i — arbetet: Ett arbetsamt folk kan konsumera ganska mycket, då vi nemligen tala om en konsumtion; som icke förstör earbetskraften, utan gifver densamma ny väckelse, näring och styrka: Och här vidröra vi ett för vår herremannaklass ganska öratåligt ämne. Den fattar ännu i allmänhet alltför livet arbetets värde för sig sjelf. NSärskildt gäller detta om landsbygden; der skilnaden mellan herreman och bonde ganska ofta reducerar sig dertill att den förre icke deltager i arbetet på sin gårds skötsel — äfven då ledningen af det hela alltför väl skulle gifva honom tid dertill — under det bonden gör det; åtminstone der, hvarest ej äfven han antagit herreseden att icke dela sina tjenares mödor: Detsamma gäller också om den öfriga familjen; der både söner och döttrar anse det vara under sin värdighet att, om också än så litet; deltaga i det kroppsliga arbetet, oaktadt deras både helsa och lynne skulle derpå vinna; att ej tala om husets ekonomiska bestånd: När dermed förenas vissa lefnadsvanor; som ej öfverensstämma med tillgåagarne; så blir följden ett cjordbrukets betryck, hvilket just drabbat denna samhällsklass; om det också ej varit helt och hållet främmande för allmogen. Det länder till våra s. k. herremäns på landet stora heder och förtjenst; att de företrädesvis bragt 0ss in på baran af ett rationelt jordbruk, likasom att de på de flesta orter leda oegennyttigt och nitiskt de kommunala angelägenheterna; men de skulle öka denna förtjenst, om de — innan bonden alltför mycket lätit locka sig af deras dåliga exempel — kunde förmå sig att med kraft ingripa i det brnanAneliva urhatat nah Ardna Ån hnohållning nå