Dagens Nyheter – 17 juli 1867, sida 1

Huru vi kunna komma till välstånd. Det bekymmer; att icke säga misströstan, som under den ovanligt långa och kalla våren från många håll uttalade sig öfver årsväxten, de olycksprofeter; som spådde missväxt och deraf följande nöd och elände i landet, de klagorop; som så ifrigt höjdes öfver att vi gingo en säker ruin till mötes; — de hafva nu tystnat; sedan sommaren ändtligen kommit med solljus och värme och växtligheten gått framåt i en — medgifvom det — oväntad och förvånande grad: Och i stället för bekymren uttalar sig nu det bästa hopp om en god skörd i de flesta af landets provinser, der jordbruket är hufvudnäringen: Under sådana förhållanden är det ett ord sinom tid; som Göteborgs Handelstidning uttalar i efterföljande uppsats; den vi taga oss friheten återgifva och rekommendera till våra läsares uppmärksamhet: Tanken på framtiden bör mana oss till tvenne ting: arbeteamhet och sparsamhet, hvilka ingalunda behöfva vara förbundna med räddhåga och misströstan; utan fastmer äro just de dygder; som gifva sinneslugn och glad förtröstan. Vi drifva ej sparsamhetens grundsats derhän; att en menniska skall försaka alla de yttre förmåner af beqvämligheter och förströelser; som lifvet kan erbjuda: Skulle vi det göra, blefve vi, om vi handlade konseqvent; återförda till det råa naturtillståndet; ty det lider intet tvifvel att ju vi kunna inskänka våra behof mycket långt: Fastmer anse vi; att en menniska eger både rätt och pligt att eftersträfva ett timligt välbefinnande och att njuta af lifvets goda i den mån hon förmår tillegna sig detsamma; Men — här möter ett vigtigt vilkor — hon eger icke rätt att lefva öfver sina tillgångar, och hon eger ej rätt att hängifva sig åt sinnliga njutningar så; att hennes andliga kraft och högre sträfvanden derpå blifva lidande; Hon eger ej heller rätt att så lefva i det närvarande, att hon derför uppoffrar framtiden: Det tillkommer hvar och en att på sig sjelf och sina egna omständigheter pröfva det lefnadseätt, hvartill han — med dessa vilkor för ögat — må vara berättigad; men det gifves dock något i detta fall; som är underkastadt ett allmännare omdöme: Om det är sannt att cvinet fröjdar menniskans sinnes; och att maten är vilkoret för hennes tillvaro, så är det lika sannt; att frosseriet och dryckenskapen äro förstörande makter och alltså fiender; som böra bekämpas och förjagas: