Dagens Nyheter – 15 juli 1867, sida 2

stranden gjorde det omöjligt för någon inom slottsmuren att höra ljudet af vandrarnes steg. Nu stannade Erik; En sakta hviskning gick genom hela raden och alla skuggorna sjönko ned utmed muren: Zndast en syntes med en vighet och styrka; som gränsade till det otroliga; glida uppför muren: Det var Erik sjelf; Med en tjock med många knutar försedd lina klängde han upp för ett utsprång af muren; begagnande sig dels af en och annan fogning; der murbruket lossnat, dels af en och annan inslagen jernspik, märken efter hans forna vandringar öfver samma mur. Han befann sig snart på krönet af muren och kröp utefter den bort till svennen; som ännu satt i samma ställning och fortfarande tycktes sofva: Erik tycktes hafva beräknat allt; Utan att förlora ett ögonblick och innan karlen ännu rält visste, om han drömde eller var vaken, hade Erik fört ett starkt rep under hans knäveck samt omkring hans, hals och dragit till, så att han omöjligen kunde röra sig. I detsamma karlen vaknade, hviskade Erik i hans öra, att det minsta ljud; som gick öfver hans läppar; skulle kosta honom lifvet. Svennen förblef tyst: Erik fullbordade hans fängslande med att sammanknyta äfven hans armar, stack en kafvel i hans mun och släpade honom ned utför muren, der han lät honom ligga: Sedan detta var gjort gick han åter upp på muren och fram till den tjocka linan; som han fastgjorde medelst en jernhake vid en stockända; som sprang fram ur muren; Jn omärklig ryckning på linan hade den följd, att den ena skuggan efter den andra syntes på muren och försvann; liksom om en väldig orm vältrat