Dagens Nyheter – 13 juli 1867, sida 3

. Han uttryckte sin förhoppning att den vän skap, som rådde mellan Förenta Staterna och Storbrittanien skulle blifva beständig och mena de att sjelfva den fest som nu firades skulle sin min bidraga till att fastare ankvyta det band, som förenade de båda folken. Såsom en ursäkt för Englands tvetydiga bållning under kriget mellan Nordoch Sydstaterna yttrade han: Jag har -tt erkänna mina egna fel i afseende på denna strid. Eftersom slafveristaterna i Amerika försökte upprätta ett eget statsförbund i ändamål att föreviga slafveriet, ansåg jag, att no dstaterna genast borde hafva proklamerat ej blott sin afsky för slafverict, utan äfven sitt beslut att tillintetgöra det. Detta var en rvillfarelse af mig, föranledd at skådeplatsens aflägsenhet och min obekantskap med förhållandena i Amerika. (Hör, hör!) Jag blef sedermera öfvertygad af den utmärkte man, som i detta land representerar Förenta Staterna — jag menar br Adams — jag blef under de talrika sam tal jag hade med honom i detta ämne öfvertygad, att jag ej gjort tillbörlig rättvisa åt presidenten Lincoln, som var en sann frihetens vän, likasom han ock till sist blef frihetens martyr. (Bifallsrop.) Nu erkänner jag fördenskull, att den uppgift, som Förenta Staternas regering bade att lösa, var helt annorlunda beskaffad och ojemf rligt svårare än jag tävkte och iogalunda att jemföra med den uppgift vi sjelfve löste, när vi för trettio år sedan afskaffade slafveriet på våra vestindiska öar, ty bos oss var slafveriet icke sammanknutet med våra busliga inrättningar, ej heller inväfdt i alla våra politiska och sociala förhållanden, utan blott en humanitetsoch kristendomsfråga, som genom ett parlaments: beslut kunde afgöras. För Förenta Staternasregering deremot var det förenadt med de yttersta svårigheter att befria samhällskroppen från det onda som fade förgrenat sig in i alla dessa organer, och att öfvervinna ett motstånd, som ansåg samhällets och enskildes väl och ve beroende af slafveriets intressen. Utan verklig insigt i dessa svårigheter gjorde jag icke rättvisa åt Förenta Staternas ansträngningar; men nu är jag öfvertygad, att presidenten Lincoln gjorde allt, som kunde göras för den goda sakens seger, och att vi äro skyldiga att gifva vår tribut af beundran åt den visa politik som han och hans regering följde, och som äfven kröntes med det stora resultat vi se framför oss: befrielsen af 4 millioner menniskor ur den förnedring, i hvilken de höllos. (Bifallsrop). Sedan härefter John Stuart Mill hållit ett tal, yttrade ordföranden J. Bright: Det torde vara onödigt att ännu en gång uppläsa helsningsskriften; om också ordalagen fallit er ur minnet, är dess andemening, derpå tviflar jäg ej, ingkrifven i djupet af allas edra bjertan. Jåg föreslår derföre att denna skrift blir af de församlade enhälligt antagen och uppmanar en och hvar att såsom tecken till sitt instämmande deri sträcka upp handens. Knappt voro dessa ord uttalade, förrän alla de närvarande på en gåvg upplytade sina händer, och hr Garrison, fom i samma ögonblick trädde upp på talarestolen, mottogs med en riktig storm af entbusiastiska bifallsrop. (Forts.)