tern hade så godt som uppgifvit hoppet att kunna rädda den försvunne. Jagten om qvällen från Westerås hade varit fruktlös; likaså den befallning från grefve Hans till Johan Wale, som Melcher Gjordsson framfört. Denne hade fått det svaret, att han (Johan Wale) ieke visste något alls om den förmodade fången, utan vore sannolikt alltsammans en af dessa lögner; som bönderna sammansmidde till tusendetal. för att svärta konungens fogdar. Joban Wale hade till och med lemnat alla nycklar till slottets serskildta dörrar åt Melcher och bedt honom anställa en noggrann undersökning. Men allt hade varit förgäfves. Allt dystrare och fåordigare hade patern blifvit, och äfven Engelbrekt sörjde i tysthet öfver det öde, gom utan tvifvel redan drabbat eller åtminstone inom kort skulle drabba den käre ynglingen. Men den allmänna nöden och det värf, som han påtagit sig för folkets skuld; upptog så väl Engelbrekt som, hans vän, munken, och derför hade de ieke heller så helt och hållet kunnat egna sig åt denna sak; som hade varit af nöden. Det är äfven så, när något utomordentligt stort och vigtigt fyller menniskans själ; när hon står färdig att sjelf offra lif och blod för allt, som hon håller heligt och kärt, det är då ofta för henne en underordnad sak, om ett enskildt lif spilles:. Hon betraktar det; liksom sitt eget; endast som ett offer på det gemensamma altaret. (Fortz.)