Dagens Nyheter – 11 juli 1867, sida 3

Huru det stundom tillgår vid björnjägterna i Dåloi. Ur Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift, hvars första häfte för detta år nyligen utkommit och hvilket utmärker sig för ett intressant och omvexlande innehåll, tåga vi oss friheten medela följande beskrifning öfver en björnjagt i Dalarne: Timmerfällare, som den 16 märs detta år voro ute i skogen vid Jönsasåsens fäbodar i Ors socken, uppskrämde den dagen en björn, som låg uti ide. Oförtöfvadt anställdes jagt å honom af inspektor B:g och tre andra jägare, försedda med hundar. Sedan man halfannan fjerdingsväg följt spåret, fingo hundarne upp björnen, som raskt gick undan, oaktadt skaren, som gytnade skidgångarnes fatt, icke allestädes var tillräckligt stark att bära pp björnen. Så fortgick jagten den 17 och 18, då matsäcken tarfvade förstärkning, för hvars anskaffande från Furudäls bruk ett afbrott i förföljelsen måste göras. Sedan denna angelägenhet blifvit ombesörjd, börjades jagten åsyd på allvar och den 19 fingo skyttarne sigte på björnen, då först cn af dem och kort derefter en arnan fick lossa skott på honom. Nalle upptog dessa Helsninger ganska illa; ban vände sig mot den, som sköt sist, slog omkring sig och bet i träden. Enellertid hade han ej tagit. stor skada utan luffade af vidare sedan hau sålunda gifvit luft åt sitt dåliga lynne, cch följdes i hack och häl af jägare och hundar. Följande dägen blof män ånyo värse björnen, men i anseende till skogens täthet lät det sig icke göra att få skott på honom. Björnen hade nu blifvit jagad i fyra dagar; både jägare och hundar började tröttna, men icke desto miadre höll men ut och fortsatte jagten den 21, 22 och 23. Sistnämnda dag blef en af jägarne, en gammal björnskytt, i. tillfälle att ge björnen ett skott på 20 a 25 alnars afstånd, dock utan andan påföljd än att man fick något blod af Nalle. Natten till den 24 tog man qvafter i Finsthögst by, Alfta s0cken, och fortsätte jagten följande dag, då sällskapet förstärktes af två objudna jägare, som möjligen voro ute i andra jagtärenden. Annu två dagar till höll mad ut, döck med lika ringa främgång, som tillförene. Då den ihärdiga förföljelsen medtagit jägarnes krafter och deras mödor varit så lönlösa; afstod nu det ursprungliga jagtsällskapet från att förfölja denne som det tycktes förtrollade björn, met ett nytt skyttelag af fem personer började leken om igen. Efter hvad min sagesman uppgifvit, fingo de nya jägarne lossa icke mindre än 11 skött på besten, men utat att han deraf tog någon skada. Då tröttnade äfven detta andra jagtparti, men aflöstes af ett tredje. Den oafbrutna förföljelsen hade nu så uttröttat björnen, att kan ändtligen lade sig att hvila under en sten. Han upptäcktes der; Två bland jägarne togo plats på stenen, färdiga att skjuta, ocn den tredje oroade björnen med en stång, samt retade Jono ätt rusa fram. Han. blef nu påskjuten af de båda posteiade jägarne, och skotten träffade visserligen; men icke allvarsammare än att Nalle gaf sig i väg: Björnen redde sig äfven ur denna Klämmal Man började uu tro, att krut och bly ej rätt kunde bitå på denna hårda best, ochi denna öfvertygelse sålde det tredje jagtpartiet sina rättigheter till björn i skogena för 10 rdr till fanjunkaren B—n och förmannen B—m; Jagten och björnen med hvilade nu till den 5 april, då B—m kom till Böhle by, hvarest jerste andra äfven jag för tillfället befann mig; och delgaf oss det glada budskapet, att han lyckats