Dagens Nyheter – 11 juli 1867, sida 2

Snart syntes han sjelf på trappan, åtföljd af Melcher Gjordsson och bakom honom stodo fru Richissa och Agnes. Grefven vände sig om på trappan och fattade sin do:ters hand. — När jag nu kommer åter; Agnes — sade hao — vid S:t Hans tider, så skall du vara min raska flicka igen; Gud och allas helgon beskydde dig, kära barn! Dermed tryckte han en kyss på hennes panna, tryckte fru Richissas och Melehers hä der och steg till häst: Ljudet af hästhofvarne genljöd doft ur port hvalfvet. Agnes sprang ned för trappan, för att uppfånga sista skymten af sin far: Också grefven vände sig om; just som han red ut ur porten: Ena blick, en nick — och så voro far och dotter försvunna för hvarandra. Dagar och veckor gingo, och allt förblef sig likt på Westeråsg slott. Blott blekheten på Agnes kind yektes tilltaga och derjemte en egendomlig glaxs i hennes blick. Det var ej mera det lekande, skämtande barnet, det var en mognad qviana, som redan tidigt fått smaka lifvets bitterhet. Hon hade drömt, hon hade svärmat; hon hade virkat sin framtids duk så ljus och blå och solskensvarm. ;:: Ackl han skulle nog komma, ungersvennen; och förnya sin fråga. Och hon log i drömmen ett rosigt leende och hon njöt i fulla drag sitt hjertas, sin kärleks vår. . Ty nu visste hon, hvad hon ville veta. Men så kom han; svennen; hennes hjertas sven, men sluten i kedjor och med grafvens kyla i sin blick: O! det var mera, än det arma bjertat kunde uthärda. Deraf kom kindens snö,