Dagens Nyheter – 9 juli 1867, sida 3

net, nedsväljt sin glasbit — och det tycktes ej skydd, var ett pelsskinn, kastadt öfver axlarne, met lemnånde bröst och mage obetäckta: Nedre deler af: kroppen var alldeles bar, men de äldre hade dock det vanliga förhänget, ehuru af mycket små I dimensioner. Man tänke sig. dessa nakna menniskor, bland hvilka voro: qvinnor-och barn, ja till och med dibarn, utan minsta betäckningaeller omhö!je, ute på sjön, i en hård, genomträngande blåst med svåra regnbyar, allt under: en temperatur: af 4 79 Celsius, och man kan göra sig en föreställning om det eländiga lif dessa stackars:varelser: måste föra, synnerligast under den svåra och långvariga vintern; . Sällskapet bestod, som det: tycktes; af två. familjer, tillsammans 15:å 16personer, deraf flere minderåriga och ett diban. Fyra bland: dem: voro qvinnor, och att vi fingo.se demy måste anses såsom en ovaniig tur, emedan-de fleste, som förut sammanträffat med detta fölkslag; berätta att dess fruntimmer noga doldes för profana blickar. De fullvuxna voro af medelmåttig storlek, öfre delen af kroppen temligen utbildad, hufvudet stort och försedt med långt stripigt hår, som nedföll på-axlårr ne och utgjorde deras endå: hufyudbetäckning. Benen voro smala, fötter och händer små samt muskelsystemet i allmänhet föga utbildadt. En af qvinnorna hade ett ingalunda obehagligt utseende, eburn anletsdragen voro grofva, och alla, eller. de flesta, hade. vida intelligentare. utseende, än hvad man efter åldre berättelser kuride: förmoda En liten gosse var särdeles liflig och gjorde allehanda puts. Till bans ytterliga förtjusning fick: han ett par gamla cinexpressiblese (kalsonger), oct var det högst löjligt, att se huru pojken vi!le kränga. dem öfver bufvudet, tilldess. vi bjelpte honom att taga dem på och vederbörligen arefvac dem, hvarefter han mycket. stolt vandrade omkring och visade sig för alla. En mindre flicka erhöll en röd ylletröja, och modren fick en gammal uniformsrock, hvaruti hon med synbar förtjusning klädde sig, De flestesögon v.ro mer eller mindre skadade, sannolikt af den ständiga röken från deras eldar, hvilka alltid äro upptända, både uti båtarne och då de äro i land. Hvar och en hade uti munnen en glasbit eller något slags bergkristall, hvilken tycktes vara en talisman eller ett heligt: föremål, ty ingen ville lemna den. ifrån sig, och då. man. sökte förmå dem,dertill, togo de den ur munnen, satte den. för ögat, pekade emot himlen och utropade ordet pescherä och gjorde vägrande åtbörder. Härati synes ligga ett otvetydigt bevis derom; att de ha ett slägs begrepp om en Gud och det. himmelska ljuset: Sitt hår tyckas de äfven anse för heligt, ty man kunde icke förmå dem att låta oss afklippa en hårlock, fastän vi visade på oss sjelfva, att sådant kunde ske utan fara. Emellertid, buru det tillgick vet jag icke, lyckades det dock en af besättningen, som var en serdeles fiffg karl, att i smyg få sig en sådan lock, hvilken jag nu förvarar såsom ett kuriosum. Vår första båt, som gick i land, medförde en flaska bränvin, hvilketutdelades till dessa stackare; men en af dem tyckes ha fått för mycket, ty han blef synbart rusig och började att jemra sig förfärligt; deruti beledsagad utaf sin hustru, som uppstämde högst sorgliga läten, under det att hon med mycken ömhet tycktes vårda sig om honom. Hans. kamrater tecknade, att han, jemte bränviosannolikt, ty karlen led synbarligen svåra plågor — men då sällskapet, omkr. kl. 1e. m. samma dag, kom längs sidan af korvetten, och några voro så dristiga att stiga ombord, så kom äfven den sjuke hastigt uppklättrande öfver fallrepstrappan och kastade sig jemrande på däck. Jag trodde nu, att karlen skulle dö, men sedan någon af besättningen bjudit honom en portion ärter, som han med god smak förtärde, utröpade han: Bonol reste sig upp och syntes fullkomligt kry, då han kort derefter lemnade fartyget. Detta folk syntes vara mycket godmodigt och vänligt sinnådt och ingalunda dumt, såsom åtskilliga lårda, hvilka aldrig skådat en Pescheräh, velat påstå; men otvifvelaktigt, är, att de stå på kulturens lägsta trappsteg, och uti deras lefnadssätt kan man svårligen si ilja dem ifrån djuren på annat än fåfängan, som är menniskan ensam förbehållen, och hvilken gjorde, att dessa varelser med yttersta glädje emottogo och prydde sig med något obetydligt lappri, såsom ett messingsspänne, några metallknappar eller en usel brokig bomullsnäsduk, för hvilka småsaker de, om så fordrats, lemnat sitt dyrbaraste och för dem nyttigaste, i utbyte. Att en frisk och liflig byteshandel kom i gång, var naturligt; dock kan jag, till heder för korvetten, säga, att vi ej gjorde de arma varelserna någon orätt, ty hela sällskapet blef temligen fullständigt beklädt, och mången ombord gaf dem kläder m. m. utan att fordra något i utbyte. Ombord trakterades sällskapet med salt, rått fläsk och knallar samt litet öfverblifna ärter, hvilket allt med stor glupskhet förtärdes. Sedan landade de ånyo på Wigwam-ön, och hela eftermiddagen sågo vi de yngre springa nakna ut och plaska i vattnet, under det att svåra byar, med regn och snöslask, herrskåde och termometern icke visade mer än 6 gr. Celsius. Den 31 januari, Följande dagen, eller den 31 januari, innan kl. 7 f. m. kommo våra nya vänner, Pescheråherna, ånyo ombord, alla på det bä-. sta utpyötade i de kläder de erhållit, och sågo vi dervid de löjligaste sammansättningar ;f drägter mån kan tänka sig, Fruntimrens toiletter Yoro isynnerhet ypperliga och skulle säkerligen väckt uppseende i sjelfva Paris. De voro nu 8j så rädda som gårdagen, utan både qvinnor och barn kommo ombord, och flera vågade sig ned på trossbottnen, der de fingo värma sig.