Dagens Nyheter – 6 juli 1867, sida 2

och de måste för sig sjelfve erkänna att det låg sanning i hans ord; Men deras blickar hvilade med en viss bitterhet på talarens ädla ansigte; och man kunde väl sluta till; att den utländske grefven efter denna dag ej skulle få upplefva många fredliga stunder med de ädle herrarne af rådet. Grefvens blick sökte, när han slutade sitt tal, Engelbrekts; och der låg i den liksom en fråga; om han infriat sitt löfte från dagarne af deras första bekantskap om våren i Säter och på Kopparberget: Och Engelbrekts blick besvarade grefvens; och der tändes en flamma af manlig erkänsla för de frimodiga orden. — I hafven talat ett ord, grefve Hans — sade Engelbrekt med en stämma; som svårligen kunde dölja hans inre rörelse — I hafven talat ett ord, som I skolen hafva beröm af, så länge I lefven; och tusende bjertan skola bedja för edert väl till den allsvåldige fadren deruppe ofvan stjernorna. — I gode herrar och stränge riddare — tillade han efter ett par ögonblieks uppehåll — I hafven hört det. Skaffen bort den orättfärdige fogden, och fred och lugn skola återvända till dessa bygder, och Dalarnas landsända skall hädanefter som hittills endast låta höra af sig genom jernet och kopparen som brytes ur dess berg och sprides öfver hela riket. — Sådant står icke till oss — vidtog biskop Knut med ifver — slik makt eger icke rådet, det vore att ingripa i konungens myndighet. I begären för mycket, Engelbrekt! — Gjut icke olja på den eld; som är färdig att slockna; fromme fader biskop — gen