Dagens Nyheter – 6 juli 1867, sida 1

för Kvilket börsmagnateria likväl i sjelfva verket icke betålte mer än 190 millioner; hvaraf Frankrike genast tog för sig 105 millioner i ersättning för nedlägda kostnader; Den nye kejsareti förde således med Sig, får han kom till sitt rike, en skuld af 300 millioner och en tillgådg äf blott 80 millioner. Han visade sig visserligen — åtminstone i början — böjd att göra hvad hau Kunde för befrämjandet af låndets bästa öch försökte åstadkomma en försoning mellan partierna; men Hans budget fordrade 40 millioner dollars och statens inkomster stego endast till 10 millioner. Presterskapet visade hönom straxt en låtsad tillgifvenket, men yrkade att återfå de kyrkogöeds; som den föregående regeringen förklarat vära en statsegendom. Härpå kunde kejsaren icke gå in; han skulle derigenom ha ruinerat staten: Emellertid segrade nordstaterna, och dermed var det slut på Nåpoleons förboppningar om att kuuna qväfva republikavismen i Amerika. Fransmännen utrymde Mexiko och lemiade Maximilian åt sitt öde. Hatad af presterna; förrådd af sina generaler, öfvergifven af Frankrike, öfverhopad af skulder och omgifven af äfventyrare, måste han falla. Äfven en mera. begåfvad man än han skulle icke ha kunnat. lyckligt. utföra den roll han åtagit sig. Göteborgs Handelstidfing yttrar angående Mäåximilian följande; Hvilket vi i sämmanhäng med det föregående meddela våra läsare: Med den benådningsrätt, som presidenten äger, hade han väl bafi i sin makt att rädda sin krigsfånges, lif; men, såsom vi förut sagdt, det är icke. likaså gifvit att han kunnat det, om han också velat, Hans anhängare skulle troligen hafva betraktat en sådan mildhet så-om oförenlig med det försoningsoffer, man var skyldig de aflifvade republikanärnes död, och för dem ägde den edropeiske försten icke större betydelse än en republikansk anförare skulle ägt i Europa: Alldrätoinst äger Österrikös kejsare rätt att häröfver klaga, han som med Kallt blod lät aflifva (genom Hängning) de utigerska patriotef; som kämpade för sitt länds oberoönde, eller för särdmaå roål, hvilket samme österrikiske kejsare sedermera högtidligen bekräftat. Gifvet är att Måximilen nu skall hos många gälla för martyr och såsom offer för k:jsar Napoleons politik, hvilket han också i sjellva verket är. Ty det ligger i öppen .dag, att den österrikiske thronföljaren icke begifvit sig till Mexiko; utan att hafva erhållit garantier från Frankrikes mäktige herrskare, för hvilken Maxi milians framskjutande var en lyckligt funnen utväg att för tillfället befria sig utur ett svårt dilemma. Man Känner att i detta ämne varit förd en brefvexling, som kunnat blifva för kejsär Napoleon ytterst komprometterande — troligen mest för hans ställnivg till Amerikas Förenta stater — hvadan också stora ansträngningar blifvit gjorda, för att återfå dessa farliga bref. Men lika antagligt är, att kejsar Napoleon, när han såg sig tvungen att draga Frankrikes trupper från Mexiko, sökt förmå Msximilian att följa med på återtåget; De häftiga scener, som ägt rum mellan denne furste och franska generalerna i Mexiko; och de vacklande beslutet från Maximilishs sida, tala för en sådär uppfattning. Slutligen tog dock denie sitt parti att stanna qvar, trots Napoleons råd, ock då tvår denne kejsare sina händer: Det står visserligeii dqvar, ätt han gifvit Maximilian löften och försäkringar om skydd; men ingen kan tvingas utöfrer, möjlighetens gräns, och Napoleon kunde då intet anat göra, än att söka förmå sin skyddsling att rädda gig i tid. Förödmjukelsen för del sediare vär i sjelfvå verket mindre än för den förre; Men den Habsburgska halstarrigheten segrade öfver förnuftets röst, troligen understödd af det prestparii, som fråmkallade den första invasionen.