Dagens Nyheter – 28 juni 1867, sida 2

emottagande, Brigittä? — sporde fogden; ännu en gång afbrytande sin husfru och bemödande sig att leda hennes tankar i annan riktning: Men fru Brigitta lät icke afbryta sig. Hon älskade sin man och för henne var nu något helt annat haufvudsak, än gästabudet. — Det var förlidet år vid denna tiden — sade Hon — när du redde dig till att rida upp i Dalarna med grefve Hans, som min fader första gången visade sig för mig och bjöd mig afstyrå den färden; Du lät dig dock ej afstyras. Andra gången visade han sig för mig, när herrarne af rådst kommo i höstas att hålla undersökning och du ville förmena dem tillträde på riksens slott: Då lydde du dock min varning, och du har ju ej haft skäl att ångra dig. Nu i natt såg jag åter min fader stå vid sängen och peka på dig under det han bekymmersamt skakade sina hvita lockar. Käre; käre man, låt af med hvad du har för händer, lyckan växer icke på den mark; som trampas af våldet sea Ett matt leende drog sig öfver fogdens välformade mun och hans öga blickade mera öppet än vanligt på den blida qvinnan, som talade fridens och försoningens ord till honom: Men det var blott ett ögonblick; sedan rullade blicken lika misstänksam och hård under ögonbrynen: — Jag lydde dig — utbröt han — när de ärlige herrarne och gode männen af riksens råd voro här i höstas; ja, ja, det kan synas så; men det var dock något helt annat; än dina drömmar, som då bjödo mig foglighet..: — Du har låtit mig förstå det förr en gång — afbröt fru Brigitta — det var kungens bref; som bergsmannene hmförde till rådet, och som