Dagens Nyheter – 28 juni 1867, sida 2

knippa hängde ned från den silfverbroderade gördeln. Öfver hufvudet hängde ett hvitt dok; också fodradt med pelsverk Hennes anletsdrag voro veka, och det var nästan med en skygg blick, som hon såg upp på fögden, der han stod med brefvet i handen. Det var fogden Jösse Erikssons husfru, Brigitta Ulfsdotter. Hon tillhörde en mäktig och rik norsk slägt, som inkommit och bosatt sig i Sverge under konung Magnus Erikssons tid. Hennes fader hette Ulf Jonsson och bodde på Ervalla gård i Westmanland, hvilken gård vid denna tid egdes af hennes Broder, Peder Ulfsson. Sedan fru Brigitta en stund betraktat sin herre och man, frigade hon: — Hafven I nu betänkt eder, min herre och husborde? : Fogden såg upp och vände gig med en genomborrände blick mot sin hustru: — Blif ej vred på mig, Käre man — fortfor fru Brigitta med en mild och nästan klagände stämma — I veten väl, att ingen vill edert bästa, så mycket som jag. I kunnen tro mig och I hafven ju mer än en gång erfarit, att mina förutsägelser icke slå felt: — Drömmen är som strömmen, Brigitta — svarade fogden afbrytande. — Icke alltid, och aldrig, när min fader; den stränge riddaren Ulf Joösson visar sig för mig. Jag beder dig, käre husbonde; låt af med hvad du nu hat för händer, jag vet det ej till fullo, men de stora tillrustningarna och det myckna folket säga mig tillräckligt att någt allvarsamt är å bane..:: — Har du allt redo till våra höga gästers