Dagens Nyheter – 26 juni 1867, sida 2

——— Pjunk. Ett ord till föräldrar af Onkel Adam. Ack, hvad vårt lif är eländigt! Gluntarn e, När man har lefvat öfver ett halft sekel; har man hunnit att se mycket, både att skratta och att gråta åt: ty det gifves mycket; Som börjas med ståta Och som slutas med gråt. Låtom oss tala helt uppriktigt med hvarandra; I goda föräldrar, som ej sjelfve synas känna huru väl I menen, och hvilken framtid I bereden åt edra älsklingar — edra barn. Jag kom för ett par år sedan, händelsevis, en dag att, just vid lektionstimmans slut, gå förbi en skola för gossar. Vädret var vackert, gatorna fullkomligt torra och rena, men der stodo likväl två ekipager utanför skolan, med hvar sin skäggiga och allvarligt stämda kusk på kuskbocken och hvar sina skrapande och muntra hästar förspända. Naturligtvis tänkte jag, att dessa ekipager hade ditfört några damer eller någon gubbe; som ej orkade gå; jag var nyfiken och frågade; hvem åker der? Jo herr N-—N:s soo, som hemtas från skolan. Svaret af den andra kusken blef likartadt. — Det var herrskapet N. N:s son, som skulle hemtas. Aro de sjuka? Nej, bevars! svarade kusken småleende; men de åka både till och från skolan: Dessa gossar voro — jag vet det nu, ett par raska och starka pojkar om sexton, sjutton år, som