Dagens Nyheter – 21 juni 1867, sida 2

länge grefven dröjde i Dalarne; var det ännu tid att åter upprepa det misslyckade försöket mot hans dotter: Nu var tiden inne för grefvens affärd: Nu var också tiden inne för Johan att utföra sin plan; Ty ett tillfälle sådant som detta erbjöd sig icke när som helst. För ögonblicket var också till utseendet allt lugnt och stilla i landet. Det syntes; som om alla omständigheter voro gynnsamma för herr Johan: Ett fint leende krusado grefvens läpp; när fogden framförde sitt ärende för honom. Han tackade dock; till utseendet mycket vänligt; för fogdens ridderliga omtänksamhet: Men leendet återspeglades i fogdens svarta öga, som glimmade till så hemskt; att sjelfva grefve Hans ryste till dervid; och leendet stel. nade på hans läpp: Så fort fogden lemnat honom lät han kalla sin förtrogne Ruprecht och hade ett hemligt samtal med honom; Man anmärkte ock att flere svenner än vanligt tjenstgjorde som vakt den dagen; men det hade ju sin naturliga förklaringsgrund dels i den före: stående resan, dels i fogdens ankomst; som man ville hedra: Fogden försvann i sitt rum; sedån han helsat på grefven: Der var före honom i rummet en lång, välväxt sven; som bar en silfverkedja om halsen och för öfrigt i hela sitt beteende ådaga lade att han var van vid mycken frihet inför sin herre; Han såg med ett till hälften förakt: ligt leeende på den inträdande fogden, hvars bleka sammanbitna läppar och mörka blick tydligt visade; huru det sjöd inom honom: (Forts.) ——