Dagens Nyheter – 7 juni 1867, sida 1

Carin Stures son aldrig skall vandra någon annan; . — Så visst; som mina böner höras af Gud och S:t. Erik konung — genmälte ynglingen och slog sig för sitt bröst — blifve denna hand förtorkad den stuud den drager svärdet annat än för Sverges allmoge: — Gud välsigne dig, gosse — sade Engelbrekt rörd — visst blir du en man med tiden; derest du får lefva! Dermed släppte ban ynglingens hand, och hans öga följde med välbehag de raska och kraftfulla rörelserna, då ynglingen kastade sig upp i sadeln. Ett moln.af damm utvisade ögonblicket derefter den väg ynglingen tagit. Men. Engelbrekt fortsatte sin väg, och au blickade han liksom lättare och friare omkring sig. Det varsom han sade: yoglingens ord voro musik för hans öron. Det var en solstråle i det mörker, som omgaf honom. II. Brand, SN Först sent om qvällen red Engelbrekt öfver broarna; som förenade Norrmalm med staden Stockholm; Denna stad, redan då ansedd som den förnämsta i: riket; bar ännu märke efter den, svåra eldsvåda; som öfvergått den vid påsktiden 1419. Men naturligtvis visade sig detta förhållande endast i afseende på de enskildta husen och de afbrända tomter, som ännu ej hunnit bebyggas inne i staden: Portarne, tornen och slottet voro i fullgodt skick, likaså de