Dagens Nyheter – 1 juni 1867, sida 2

mankväppte sina händer, medan en stråle a glädje upplyste hennes ögon. Engelbrekt — ty det var han — var åtfölja af en storväxt; groflemmad karl med -iegrått hår och skägg. Denne svängde i handen en väldig träklubba, och innan hon sjelf med sitt folk hunnit fram, var striden så godt som slutad: Tre af knektarne hade fallit sanslösa till marken för ett slag af isbjörnens klubba, två för hennes mans och Peder Ulfssons svärd, fyra flydde åt skilda håll, men uppfångades af hennes folk. Den återstående åf fogdefolket, en-stor-groflemmad skarl: det också, stod framför Engelbrekt och stridde ännu. Han tyckes: vara-de öfrigas anförare, att döma -af silfverkedjan som han bar om sin hals, och svärdet skötte han med sådan bkicklighet, att Engelbrekt:sjelf, som doek var k.nd för sin färdighet -i-att händtera Vapen, tycktes behöfva uppbjuda:all-sin koist för-att undvika de mördande huggen: Synbårt bemödade han sig att göra sin nmötståndäfe oskadlig utan att: behöfva tillfoga honom-något dödligt sår. Men detta tycktes reta fögdetjenaren, och hans hugg föllo allt tätare. Då flög en blixt fram från de-stridande, och fogdetjeraren stod vapenlös. Hans-svärd låg ett stycke på sidan och glimmade igräset mot den uppgående solen: Engelbrekt stack sitt svärd iskidan och vände sig derpå mot Hans Djekne, hvilken -kom-honom t Il mötes.