Dagens Nyheter – 1 juni 1867, sida 1

att göra tjenst som dragare, liksom för hölassen; dem grefve Hans såg, när han drog norrut från Hedemora. Men hvad som här ökade grymheten var den omständigheten; att bland dessa qvinnor funnos flera, som voro hafvande. En bland dessa, hvars krafter voro mer än de andras medtagna, hade här under trädens skugga, medan stormen hven som : vildast och elfvens böljor diksom skummade af raseri, samt vid skränet af de lustiga rösterna från den upplysta stugan, framfödt ett barn; som dock var dödfödt. Det var hennes klagoskri, som -midt igenom stormen trängt fram 4till männen, Men det var ej blott hennes rop som klagade, hela hennes gestalt med det döda barnet på de upplyftade . armarne var liksom ett förstelnadt klagorop till rättvisans herre; Sjelfve de hårde männen rördes vid denna åsyn, och tårar glimmade i deras skägg; när de:vände sig bort: Peder Ulfsson drog hastigt sitt svärd och ville störta fram mot stugan. Men Hans fattade honom vid händen. — Nej, nej — sade han — vänta Peder; jag vet nu ett bättre råd. Vi taga qvinnorna med 0ss och föra dem hem: till mig; jag vill sedan se den mar, som vågar taga dem derifrån, så länge Hans Djekne förmår föra ett svärd. Låt rånsfolket skämta derinne hos ölkånan. Så mycket dess bättre; om de ej veta, hvarest deras fångar tagit vägen; det kunde skän-a dem en behöflig extra förplägning efteråt: De arma qvinnorna hade lyssnat till mannens ord, och de hade alla rest sig upp. — I hafven förstått. mig — sade han — följen mig till min gård. Der väntar eder en