Dagens Nyheter – 23 maj 1867, sida 3

— Vägen är lång — svarade bonden — och jag har nödigt att komma snart hem. — Du tager vägen åt Gagnef? — frågade Engelbrekt vidare, då han såg bonden vända sin häst åt motsatt håll mot det; som drängen tagit med hästarne; och hvilken väg i nordlig riktning också ledde uppåt Siljan och Mora. — Jag har köpegods med mig åt kanikern i Leksand — genmälte bonden och aflägsnade sig. Kyrkoherdarne i Leksand och Stora Tuna hade en högre värdighet än sockenpresterne i de öfriga dalsocknarne under medeltiden; De voro medlemmar af domkapitlet i Westerås och kallades derför kaniker. Just som Engelbrekt nu gick in på gården; kom ena man med ett förbindligt leende emot honom. Han befann sig helt nära; så att han utan tvifvel sett och hört Engelbrekt tala med bonden: Mannen var klädd som en hanseatisk köpman; och hans främmande uttal, när han sedan vände sig till Engelbrekt, bekräftade också denna förmodan. — Mitt namn är Lydert Rosenbrigge; köpman från Libeck — sade han — jag har åtskilligt af värde att bjuda eder; men jag kan väl förstå, att tiden för köpslagan ej nu är lämplig, och som jag hör, att det icke blir någon färd af förr än i morgon, så är det god tid. — Välkommen; köpman Lydert — helsade Engelbrekt — tiden är; som ni sjelf säger; nu olämplig för köpslagan: Dermed skiljdes de åt: Men äfven grefve Hans lemnade Engelbrekt. Han bebodde Ro