Dagens Nyheter – 23 maj 1867, sida 2

Engelbrekt, i det han mottog och tryckte den framräckta handen. — Tack; ädle man! — Alldeles så skulle äfven jag hafva handlat! Engelbrekt log; under det han fortsatte sin gång, åtföljd af grefve Hans; ty det var han. — Men då jag räcker eder min hand; Engelbrekt Engelbrektsson — fortsatte grefven — sker det icke blott som en yttring af aktning för hvad jag här sett och hört, utan jag erbjuder eder dermed min vänskap för all framtid: Måhända kan den tid komma, då jag kan visa eder denna min vänskap i annat än ord: — Derför skall ni hafva hjertlig tack! Den tiden torde inträffa. förr än någon anar det, om jag rätt känner saker och personer; Grefven nickade ett tyst medgifvande till Engelbrekts förmodan: — Tillåter ni mig nu fråga — sade han derefter — när ni ämnar anträda eder farliga färd till konungen? Gud bättre; men icke tror jag; att fogden tänker lägga händerna i kors; när han får veta er färd; Gifve Gud; att jag bedroge mig; men det fordras både klokhet och lycka att hinna edert mål; — Jag är icke blind för faran — genmälte Engelbrekt — och hvad klokheten bjuder vill jag icke lemna åsido; men min sak är en helig sak och den står i Guds hand. — Och när drager ni bort? — Innan nästa sol går upp; hoppas jag vara ett godt stycke på väg! — Och ni reser ensam? oo Måhända tager jag svennen med!