Dagens Nyheter – 22 maj 1867, sida 1

gingo öfver en bro och kommo så till en stor fri plats mellan ån och åsen. Ofver denna bro kommo, bland de sista, tvenne män vandrande. Den ene undersätsig, den auvdre kögvext och smärt, och så fort ran från samlingsplatsen fick sigte på dem; hördes en hviskning genomsorla de församlade: Det var Engelbrekt, och der han gick fram veko skarorna vördnadsfullt åt sidan, lemnande honom fri väg uppåt åsen: Han stannade midtför husklungan på sluttningen af åsen. Vid hans sida, något bakom honom; stod Herrman Berman: Bönderna och bergsmännen slöto en vid Hhalfkrets omkring honom; så att kretsens båda flyglar stödde sig mot åsen. Men just som Engelbrekt gick uppför åsen och medan folksamlingen slöt sig tillsammans i den vida kretsen, syntes tvenne män på något afstånd från hvarandra komma från vestra sidan af ån och likaledes rå öfver bron samt sluta sig till de församlade. Den ene af dessa var insvept i kappa och hade öfra delen af ansigtet skymd af den neddragna hattens brätten, den andre var en dominikanermunrk. När så allt var tyst, framträdde en gammal man med silfverhvita lockar, densamme som var närvarande vid mötet på Skjulsboklack; och han gick också uppför sluttningen ett stycke och stannade midtför Engelbrekt, — Som du väl yet; Engelbrekt, liksom vi alla — började. den gamle — råda nu sedan långliga tider tillbaka, utländska män öfver Sverge, och styra land och fäste; så att det kan ej värre i riket stå än nu, och svenske män hafva sådan