Dagens Nyheter – 17 maj 1867, sida 2

skall ni få höra! — Och hon började att sjunga. Och helsa ni alla min kära får och mor; Ni bed dem intet sörja, utan ge sig god ro! 5 Och helsa ni alla min kära fästeman; Bed honom icke sörja, utan ta sig en ann! Bruden hon somnå i hertigens famn Med all ära och dygd! Hon vakna intet förr hon kom i annat land. I finnen väl både rosor och liljor. — Och det är då verkligen sannt; att bondedottern blef konungasonens brud? — Sannt? — utbröt sångerskan; liksom på det högsta förnärmad af en sådan fråga. — Ja ja, jag kan väl förstå att det är sannt; fast det icke skulle gå för sig i mitt hemland; men jag ser nog, att bonden här är något helt annat än derute. Förunderliga folk; som likväl kan tåla och lida så mycket. Nu vände sig åter Karin om; nu hördes ljudet af stegen åter och mycket tydligare; Nu såg sig också den främmande jungfrun tillbaka: Längst bort i dalen sågo de då en halfvyuxen gosse komma springande i riktning åt dem till. Han var klädd i grå vadmalströja och svart hatt med spetsig kull: Han vinkade med handen, när han såg de båda flickorna vända sig om. — Kan se, att jag hörde rätt — sade AA d rin, under det de gingo gossen till mötes — jag hörde nyss ljudet af stegen; fast jag kande se någon. Det är säkert något bu från grefven; er fader .:. — Åh nej, då skulle det vara någon af hans svenner . ;. ack nej, uu ser jag hvem det. är. Forts.)