Dagens Nyheter – 17 maj 1867, sida 1

och ofta gå förbi sin lycka och trampa henne under fötterna. Så gjorde icke Signa lilla; som tjente i konungens gård. i — Hur gick det med henne då — sporde mörkögat. — Jo det var en gång en stolts jungfru, som hette BSigna lilla; ja de sjunga en visa om henne också, men jag kan bara litet af henne..:. — Det är bra, Karin, men du får ej så der afbryta meningen; berätta eller sjung; som du vill, bara jag får höra; hur det gick! — Jo, det var en gång en stolts jungfru på konungens gård, och hon tjente der i åtta år; men så gick hon en vacker dag ut i lunden; och der mötte henne en lindorm så stor. Och lindormen såg på henne så bedjande vackert, att Signa lilla blef underlig till mods; och så rann han före genom skogen och Signa lilla gick efter. När de då hade gått en stund kommo de till ett ställe; der en häst stod sadlad och en blå flöjelskappa var kastad öfver länden. Lindormen bad med ögonen så vackert, och Signa lilla förstod honom och hade ej hjerta att göra honom emot, utan satte sig upp isadeln. Och Signa lilla red och lindörmen rann, tills de kommo litet bättre fram; men när som d2 kommo till borgareled; så stod hennes fader der och han frågade: Signa lilla; hvi vill du följ. den lindorm så stor? — men Bigna lilla svarade: Käre min fader låt mig -ha min gång; detta var mig så spådt allt i min barndoma. Och Signa lilla red och -lindormen rann, och så foro de den vägen fram. Så kommo de fram emot qvällen till en blomstergrön äng; och då ville lindörmen, att de skulle stanna och hvila öf