Dagens Nyheter – 17 maj 1867, sida 1

vårsolens kyss, och genomvärmd af den morgnande sig efter sin långa vintersömn i furuskogens famn. En ljum vindflägt for prasslande fram mellan de späda bladen och kom hängbjörkens vidjor att gunga fram och åter; medan den lilla bäcken sjöng sin entoniga sång och hundrade små foglar qvittrade i trädens kronor om kärlek och frid. Säkert var det en nyek af naturen; när hon kastade denna dal in bland nordens fjäll och mörka skogar — ett lekfullt och skämtande barn midt ibland ärriga och allvarsamma kämpar. Men så är det, allvar och lek ligga ofta sida vid sida i den själlösa naturen lika väl som i menniskolifvet. Liksom beställda för denna tafla af solljus och vår, vandrade tvenne unga flickor fram genom dalen. Båda voro vackra, men deras skönhet var af olika slag. Den ena var mörk; den andra ljus; men ett visst svärmiskt vemod log ur bådas anleten, måhända liksom något mera hemvandt hos det ena; det med de ljusa lockarne; Båda tycktes vara vid den ålder, då flickan, mognad till qvinna, med en viss förvåning blickar omkring sig i verlden och ser gaker och personer helt annorlunda än någonsin förr. Måhända låg deruti förklaringen öfver den svärmiska blicken i detta mörka öga, för hvilket den eljest tycktes vara fremmande. Dock kunde den också vara en följd af inehållet i den andras tal; hvartill hon uppmärksamt lyssnade. — Jo, jo; det går underligt till Här i verlden — sade den blåögda, medan hon bröt en qvist af en hängbjörk vid hon gick förbi — en kan ofta trå efter det som är till ens skada