Dagens Nyheter – 16 maj 1867, sida 1

här framför det altare, som din moder en gång lät uppföra; och här; der friden är vigd med stenen, här räcker dig Engelbrekt sin hand. Har jag pjort dig orätt, väl an; låt oss afgöra saken som män; — har jag det icke, så räck mig din hand och låt det gamla vara glömt, jag svär dig vid din moders minne och vid vår barndom, jag svär dig som en man af ära och tro, jag har aldrig tänkt eller talat något, som kunnat lända dig till skada. :,. Den mörke mannen stirrade på talaren; som om han ännu knappast trodde sina ögon: Hans öra uppfångade väl ljudet af de uttalade orden; men hans själ tycktes ej hafva fattat meningen. — Engelbrekt — utropade han ännu en gång och reste sig upp i hela sin längd; och hans öga var lika stelt och hans anletsdrag lika hårda. Han drog sig tillbaka och lyftade handen; liksom han velat afvärja någon hotande drömsyn: — Erik; Erik, du är bråd att döma; och din barndomsvän dömer du ohördan ::: Säg mig dock, hvad vill du väl, att jag skall göra; Du har med hårdhet visat mig tillbaka, när jag velat tilltala dig, du har skickat mina bref orörda tillbaka; och nu..,kunna då ej mina ord hinna till din själ? Det vemodsfulla draget skiftade i sorg, medan mannen uttalade dessa ord och allteftersom han fann att de lika litet som de förra utöfvade någon inverkan på den, han riktade dem till. Jätteskepnaden skred allt mer och mer tillbaka, Till slut kunde han knappast skönjas, blott hans tunga steg hördes Jjuda mot stengolfvet, och