Dagens Nyheter – 16 maj 1867, sida 1

den bränner; Och likväl finnes icke på min tillryggalagda väg en handling, hvarifrån du behöfver vända bort dina ögon...,.. Engelbrekt, hu... hvar kom den tanken ifrån just au? Skulle der ligga den vrå i min lefnads fordom; hvarifrån mörkret fallit öfver mig ..: Nej, nej... Han var det, som lade orden på min tunga och gjöt grymheten i min själ, han var det, icke jag, som talade de hårda orden ;... Ve ve öfver.s.. Meningen hann ej fullbordas. En man hade lutat sig ned och hviskat ett ord i den bedjandes öra, och han for hastigt åt sidan, som slagen af åskan. Den drömmande blicken fick plötsligen ett uttryck af bestörtning, men snart tycktes detta försvinna och lemna rum för någonting liknande det; då hans öga för en stund sedan träffade det ljusa ansigtet framför Mariabilden. Mannen, som stod framför honom, var liten till vexten, men axelbred och tydligen af stor kroppslig styrka han också. Han var klädd i en tröja af brunt kläde och bar omkring lifvet en lädergördel med silfverspänne samt på fötterna höga stöflor af brunt läder. Ett drag af vemod hvilade öfver hans anlete, när han reste sig upp och betraktade den knäböjande mannen framför sig. — Engelbrekt! — utropade denne; och det gnistrade i hans öga och hans regelbundna drag förhårdnade, som om de med ens blifvit till bronz. Men lugnt och klart vär det öga som blickade emot hans, och vemodet vek icke från det ljusa anletet. — Ja väl — svarade mannen — vi träffas