Dagens Nyheter – 11 maj 1867, sida 2

mannen, utan att lyssna till Herrmans ord — hälften sänkte Herren i djupet; hälften tog fogden; och min dotter, min Kerstin .::hon är som död för denna verlden, och det är Engelbrekts verk ;.: Haha, och den mannen vill tala med mig, han är min vän ::, du kan helsa honom tillbaka, sven, att Belgsting är densamme; som när han sista gången skiljdes från honom; gqvällen innan skyfloden kom: 7 — Oca nu — fortfor han efter ett ögonblicks uppehåll, hvarunder hans väldiga hand trycktes mot pannan; liksom ville han med våld betvinga de oroliga tankarna derinom — nn röra vi ej mera vid det som farit: Vigtigare ting mana oss nu: Säg mig din fosterfaders mening; sven, så vidt du vet den; om vårt möte i natt: — Stunden är icke inne; säger han; Lugn och orörlig stod nu den nyss upprörde mannen. Han lutade liksom eftertänksam sitt hufvud mot den på stafven hvilande handen. Så länge han förblef i denna ställning; voro alla tysta i stugan; men allas ögon voro riktade på honom; Hvilket intryck de få orden gjort på honom, kunde icke någon sluta till-af hans uppsyn: Ej en muskel rörde sig i det stolta anletet. Så förflöto några ögonblick; h7arpå mannens läppar sakta började röra sig. — Hvad väntar då Engelbrekt på? frågade han med samma lugn: — Vi skola tala vid kungen först, menar han. :: . Svennens svar var kort; och hans stämma förrådde icke samma lugn eller rättare iskyla; som mannen framför honom: Hans ögon återspeglade ej besynnerlig blandning af stridiga