Dagens Nyheter – 8 maj 1867, sida 2

Ryttarne, så väl grefvens som fogdens, höllo sig på afstånd. Och de båda herrarae redo främst. Med flit saktade stolts jungfrun farten, så att ett tillräckligt mellanrum uppstol mellan de framför ridande och henne, och den i tankar försjunkna fru Richissa, som i det närmaste lät sin häst styra sig sjelf, kom derför också på ett behörigt afstånd från alla onödiga vittnen, då nennes Häst fann för godt att hålla jemn skridt med Mjölkhvit. De båda fruntimren kuade nu — dock alltid med iakttagande af en viss försigtighet — såmtala liksom mellan fyra ögon. — Moder, är icke detta det landet, hvarom du så mycket talat med mig, och der du varit en gång förr? Frågan uttalades halft hviskande; men detta oaktadt ryckte den fromma frun till och såg förskräckt upp på. sio unga följeslagerska; Men det låg något så oskuldsfullt och fridsamt i det fagra anletet, att fru Richissas oroliga blich snart återfick sitt vanliga lugn; — Det var ju med. den stränge riddaren Rafo von Barnekow, eder fader och min frände, som ni då vistades här och just på Borganäs? — Jo jo, min dotter :::och det var i forna tider! -o— I kung Albrekts var det; jag vet ej, men det har alltid. gjort mig ondt om den stackars kungen, säkert ville han ej sjelf så mycket ondt, som skedde i hans dagar: — Säkert icke, mid dotter; men han lät det onda ske äfven då när han kunde förhindra det; och derför har han icke lemnat något godt minne efter sig; hvarken här i landet eller i sitt hertigdöme. Dertill hade han samma svag