med största deltagande. Vi känna oss djuptrörde af den hyllning, J egnen — icke våra personer, def veta. vi — men den sak, som vi representera, vi deputerade från Frankrike, hvilka gemensamt med er arbeta i mensklighetens intresse. I Europa fin nes det tvenne slags regeringar: det ena, som gör allt efter eget godtycke, utan folkets medverkan det andra, ett uttryck af folkviljan, som upprätthåller frihet inom landet och utan diplomatiens hjelp förmedlar den direkta, fria förbindelsen mellan folken. Tyskland och Frankrike hafva icke något intresse vid att ömsesidigt skada hvarandra, utan vi hafva den stora uppgiften att täfla i civilisation och mensklighet, i tredens idrotter och industriens verk. Denna öfvertygelse förefinnes i det franska samhällets alla klasser, i Frankrikes hufvudstad, i konstnärernes, de lärdes, arbetarnes klasser, hvilka äro intagna af beundran öfver herr Schultze-Delitzschs ädla sträfvanden för de arbetande klassernas väl. Den franska nationen föredrager den fredliga täflan, till hvilken vi detta år rustat oss, framför ettinbördes krig mellan de båda nationerna, som nu hotar att störa lugnet. Hvarje nation har, liksom den enskilde individen, sin särskilda stolthet, men det gäller att undertrycka dylika eggelser, om de hota att blifva farliga för det europeiska samfundet, och att på fredlig väg sammanjemka de uppstående skiljaktiga meningarne genom representanter för de olika folkstammarne, istället för genom den föråldrade diplomatien. Garnier slutade med att höja ett lefve för de fria folken, hvilket mottogs med lifligt bifall. Härefter fick herr Herold ordet. Bland Paris 300,000 valmän äro öfver två tredjedelar liberale. Alla dessa hata ett krig mellan Frankrike och Tyskland, som skulle vara värre än ett inbördes krig och endast hafva ömsesidigt förderf till följd. Endast armeerna kunna vara besjälade af fiendtliga känslor, men aldrig folken, hvilka äro förbuudne genom gemensamma sträfvandeu. Schultze-Delitzsch uppträdde härefter. Nutidens utmärkande drag är nationalitets-principen, men man måste anvisa denna princip dess rätta lats, om den skall gagna kulturens arbete hos olken; den måste uppgå i mensklighetens princip för att vara berättigad. Representanten dr Eberty höll derefter på god franska följande tal till gästerna: M. H.! Vi veta väl, för hvad vi hafva att tacka Frankrike. Vi hafva att tacka eder Montesquieu för grundandet af den moderna statsrätten, hvars grundvalar han lägger klarti dagen i det han betecknar fruktan såsom despotismens, den yttre äran såsom monarkiens och dygden såsom republikens grundval. Vi hafva icke glömt att eder Rousseau framkallade reformen i undervisningsväsendet, att eder Voltaire banade väg för tankens frihet, i det han störtade vantron. Väl veta vi, att eder nation, såsom frihetens förkämpe, hjelpte till att befria verlden från feodalismens fjettrar. Hvad som ännu fattas eder är att denna rika fond af dygd, ära och tankefrihet fördelas på hvarje särskild individ, så att den blir en för alla gemensam egendom. Vår nation har hittills varit menniskoslägtets läromästarinna; den är för närvarande på väg att äfven blifva mäktig. Afundens icke denna framgång; den kän och måste. föra derhän, att befordra och betrygga utvecklingen af dygd, ära, tankefrihet, dessa sanna källor till all storhet, och sålunda föra menskligheten närmare förverkligandet af hennes ideal. Såsom härolder — detta namn tillhör ju en af eder — för en fredlig täflan på detta, den sanna mensklighetens område helsa vi eder välkomne och bedja eder att å våra vägnar trycka handen på allu lika sinnade fransmän. Waldeck kom först mot slutet af banketten och tog plats bredvid Garnier-Pagös. Den sistnämnde utbringade en skål för denne demokratiens värdige ledare, som under hela sitt lif endast manats af den enda tanken att verka för mensklighet, rättvisa och frihet. Skålen rönte ett entusiastiskt mottagande. Församlingen skockade sig omkring Waldeck, som tackade med några få ord. Representanten Zieglertolkade derefter de känslor, han erfor, då han, i sin egenskap af folkreprer sentant beträdde skådespelsbusets konsertsal, derifrån han för 19 år sedan utdrefs såsom medlem af den då (under 1848 års revolution inkallade) nationalförsamlingen. Han fortfor derefter: I samma ögonblick som regeringarne rusta sig att föra folken till strid mot hvarandra, sköta äfven dessa helt öppet och laglydigt sin särskilda politik, besöka hvarandra och proklamera att fred är en den höe sedlighetens fordran. Detta steg skall icke lifva utan följder; i denna lilla början gror en stor framtid, ur hvilken sannolikt frihetens frö skall uppspira. Från i dag vill jag tro att det ligger något sannt uti hvad som säges, att när Gud vill bringa en stor tanke till utförande, låter han den födas i en fransmans bröst. Det är ett initiativets folk, och det är I, herr Garnier-Pages och herr Herold, som nu taga detta initiativ, som öfverbringa detta budskap, hvilket vi icke allenast höra, utan hvarpå vi äfven tro; mottagen min hjertliga tack för den tröst, som I hafven ingjutit i min och många andras själ! Lefven I! Detta Iefverop mottogs med det lifligaste bifall. De båda gästerna, hvilka redan samma afton afreste, lemnade snart församlingen under tacksägelser och med det löfte att i sitt hemland tolka de sympatier, de funnit i Berlin.