Dagens Nyheter – 7 maj 1867, sida 1

vända sig till Herrman, ehuru väl icke i samma afsigt som fru Richissa; att döma af uttrycket i hans ansigte; drog hastigt sin breda mun till ett föraktligt leende; — Underlig synes mig seden vara hos eder, fru Richissa — sade han — om den der handlingen af en simpel: sven skulle förtjena någon tack. Men jag trodde dock; att den gode bergsmannens budbärare skulle vara mera fortfärdig att föra min helsning till sin herre; än hvad denna sven tyckes vara! — a Utan tvifvel skulle fogdens ord hafva framkallat ett obehagligt uppträde, — det var måhända också något som han åsyftade, åtminstone för så vidt som det rörde svennen. Men då gjorde grefven min af att ropa fram en af sitt folk för att hålla den skygga hästen, något 2zom dock afböjdes, och härigenom leddes uppmärksamheten från svennen åter på fru Bichissa. Dels för att gifva henne tid att bemtaisig; dels emedan han verkligen egde sinne för det vackra, hvarhelst det uppenbarade sig, lät grefven sin blick öfverfara det vackra landskapet; som låg der i vårsolens glans så friskt; så nyutsprucket; som om aldrig en syndig menniskas fot. trampat dess jord. Ett utrop af förtjusning undföll honom, och han såg på sin dotter; som om han väntat sig ett liknande utrop äfven af henne. Men hans dotter; som också ville begagna sig af tillfället, såg helt tankfull ut; och när hon såg upp på grefven, låg det en bön i hennes blick; Detta påminte honom om hennes ord; när de möttes; och han sade; till hälften