Dagens Nyheter – 3 maj 1867, sida 3

Den historien tyckte alla, isynnerhet flickorna, vara så hemsk och besynnerlig. — Nå, men har ni hört talas. om; huru Tosg Lasse i Storsveden blef bergtagen en valborgsmessnatt? — frågade en annan. I — Nej, nej! Berätta, berätta! — Lasses fader lefde då ännu och de bodde uppe i skogen; der de svedjat marken och byggt I sig nödiga hus och bergade. sig bra, ty begge voro snåla som vargar., Låsse var liten till växten, hvithårig, stammade förskräckligt och var låghalt, för hvilket sednare lyte den stackarn kallades Tossen eller Toss Lasse; Lasse var för resten en hederlig gosse, han hade bara ett fel, — ban var galen i qvinfolk. Nåja, gu signe guslånet, ingen kunde förtänka honom det; men han bar sig dumt åt, ty han slog alltid j sina krokar för den vackraste och burgnaste tösen i grannskapet. Det var klart att det aldrig kunde ta skruf. Olyckan var också, att han stammade och ej kunde säga sin mening rent ut. Han hade länge och väl gått och kastat sina blickar på en tös, som dock ej ville honom någonting; utan förstod att på yvinfolkens vanliga sätt slingra sig undan hans försök attnärma sig. Så fick han höra att hon skulle ut valborgsmessqvällen;: — Det skall jag också, tänkte Lasse. Jag skall passa på. Och så möttes de vid en korsväg i skogen. — Kors, är det du; Lasse, som har dina vägar åt det här hållet? — sade flickan. — Jag skulle ut å-å-å-å se p-p-p-p-åå vädret — svarade Lasse och tog ett par väldiga skutt för att hinna följa med. — Hvar: ä-ä-ä-ä-mnar d-d-du dig? — Till Ullviklinten; der är eld i qväll. — Då föööljerrr jag med. Jag viiilllle tala med dig ett ord. , — Det är det värsta, att jag harså brådtom — yttrade hon och längde stegen: — Du orkar visst ej gå så fort: — Jag ska ffförsöka — svarade Toss-Lasse och tänkte redan öfver, huru han skulle lägga sina ord riktigt väl, då flickan höjde ett klingande skratt och försvann i en krökning af gångstigen. Det började bli mörkt, och Lasse var midt i villande skogen. Jag skall ändå gå dit, tänkte han; men rätt som det var, hade han tappat bort vägen. Ja, han gick på måfå, men märkte snart att han alltid kom tillbaka till samma ställe igen... Då visste han hvad klockan var slagen: Han hade gått öfver vildgräs! Han lade sig att sofva på saken, så kallt det än var. När han vaknade, var det lika tokigt; alltid återkom han till samma punkt, hvarifrån han utgått, och på det viset fick han gå hela den dagen. Karlen var likväl hemmastadd i skögen: Dagen derpåfick en kolare höra hans rop och hjelpte honom; men då var han halfdöd — och -han dog riktigt ett par veckor derefter. På sötsängen förklarade han att han sett Perkel gå osh böka som ett svin i ljungriset; dock utan att säga ett ord till honom. Ett par år derefter kom sanningen fram ur flickan. Hon bekände då, att hon sökt en trollpacka, för att få något medel, genom hvilket hon kunde bli qvitt den envise Toss Lasse: Hexan hade gifvit henne en knippa vildgräs; och den kastade hon framför Lasse, då hon sprang ifrån honom i skogen: oo — Nå, hvad fick hon för det? Jo, då hon sedan skulle fira sitt bröllop, och trädde in i kyrkan, blef hon i bast blek i synen som ett lik, stapplade och föll; intet bröllop blef det af, och flickan blef aldrig riktig mer. Hon vurmade bara på den aflidne Lasse och fick ej vidare någon glad dag! — — Usch; en sådan led histöria. Sedan sällskapet kommit i farten med att berätta historier, aflöser den ena den andra ända tills tjärtunnorna brunnit med. Då ordnar man sig och marscherar, med fiolspelaren i spetsen, till närmaste by, der dansen börjar och fortsättes i yrande polskor tills dagen gryr.