Dagens Nyheter – 3 maj 1867, sida 3

Article Image
das. (lidning för Trädgårdsodlare). Valborgsmessaftonen på landet. (Slut fr. föreg. n:r.) Ljudet af ett och annat kanonskott kommer emellanåt rullande från närbelägna eldar; der man : för att höja festens högtidlighet bestått sig lyxen af salut. Sådant förekommer ej numera på Ullviklinten, dels för besvärligheten att få en kanon dit upp, dels, och kanske hufvudsakligen, derför, att för flera herrans år sedan en karl, derigenom att en kanon sprang sönder, skadades och var nära att bli krympling för hela sin lifstid. Skenet af eldarne ändrar sig småningom, från att vara rödt och fladdrande, till hvitt; klart och stadigt, — ett tecken att man tändt tjärtunnorna; man skyndar att äfven göra detta på Ullviklinten. Derefter underhålles brasan endast så pass, att den kan sprida värme till deltagarna i festen, hvilka i spridda grupper slå sig ned omkring densamma. Hurraropen aflösa hvarandra under hela qvällen, och. är det isynnerhet småpojkarna som uppträda som de värsta skrikhalsarna. Flickorna skocka sig, som vanligt, tillsamman och snattra om Gud och hela verlden, och skratta, åt allt som säges, — och säges ingenting skratta de i alla fall, — och frågar man hvad de ha roligt åt, så skratta de ännu värre: Några upptågsmakare smyga sig bort och gömma sig bakom de närstående buskarne eller klättra upp i träden, der de uppstämma en underlig konsert; bestående i mer eller mindre lyckade försök att härma olika djurs läten. An hör man en jamande katt, hvilken besvaras af en ilsket skällande hund i en annan buske; än bräker ett får och lockar en svulten räf att höja sitt melankoliska tjut; än slår en orre till och spelar i en grantopp, från en annan hör man nötskrikans eller bergufvens omusikaliska läten, i det att i en tredje en gök börjar ett outtröttligt galande — allt under karlarnes ljudliga bifallsrop, men till stor förskräckelse för jäntorna; som tycka att det låter så hemskt i den mörka skogen: Men omkring brasan kommer samtalet snart i gång. De äldre föra ordet, och då tystnar snart sorlet och man lyssnar uppmärksamt på dem, ty de berätta vanligtvis historier — underbara historier och valborgsmess-minnen från deras ungdomsår. Dessförinnan gör dock flaskan sin rund kring laget, och genom dess mustiga kyssar blir tungan snart liflig och fantasien uppeldad: — aJag minnes som i går — säger socknens kyrkvaktare; en gammal f. d. korpral, som varit med i den sednaste fejden — jag minnes en valborgsmessnatt, då jag var bara en liten en: Jag bade tiggt och bedt att få gå hit till klinten. Mor min var envis, men så fick jag då gå till sist; Valborgsmessan inträffade då straxt efter påsk. — Fan vet hur det kommer till, men den tiden fanns det fler trollkäringar än nu; Råkade man då att vara ute en af deras högtidsnätter och i rätta ögonblicket kastade ett öga uppåt,så kunde man få se hela sällskaper; lik en svärm kråkor, fara af till Blåkulla. Derborta på Lekhyttemarkerna bodde då en sådan der hexa, som sades vara oldtmor för alla i trakten: Stygg var hon att se och ful i synen; som en mara. Hon kallades i dagligt tal hin håles farmorc; eljest hette hon Plåster Lisa; ty hon varen slags doktor, kantänka. Nå, jag larfvade i väg och kom just i skumrasket dit ner till branten och skulle uppför. Men det var som förgjordt: Tog jag ett steg fram, så trillade stenarna undan och jag hasade två steg tillbaka: Jag gjorde försök på försök; men utan att komma ur fläcken. Och ensam var jag; men jag hörde att folk samlats på klinten: Jag visste tillräckligt om satans konster, för att förstå att här ej stod rätt till. Just som. jag gjorde ett nytt förtvifladt försök att komma uppför, hörde jag ett så underligt sus i luften; alldeles som af vingslag, och ett tu tre stod Plåster Lisa framför mig: Jag, skrek till, men lyfte på mössan, ty jag var rädd, jag skäms inte för det: — Mor ä sent ute — stammade jag och hade haft god lust att skala af hem med ens: — Jag har varit borta; men tagit vilse om vägen — svarade hon med en stämma så skroflig och hemsk; att håren reste sig på mitt hufvud: — Kan du säga mig hvar vigen till Lockvattnet går? — lade hon till: Jag pekade åt det hållet, och vipps som en rök var hon försvunnen; jag såg tydligt att hon hade en lång stång i hand: — Och i samma stund hörde jag i luften ett kackel; liknande det af skrämda tranor, och jag förstoddå straxt att gamlan hade sällskap. Men det -märkvärdigaste var; att jag sedan utan den ringaste svårighet kom uppför; och med några språng — jag vet intet en gång hur fort det gick — stod jag på toppen, der elden just i detsamma tändese. — Hon hade glömt sig qvar derborta i Blåknalla det är klart — sgade vår oamle klackare

3 maj 1867, sida 3

Thumbnail