Dagens Nyheter – 2 maj 1867, sida 2

— på andra sidan sjön: I synnerhet blef jag nyfiken att sjelf se den märkvärdiga jättekyrkan inuti Jätturvallen..., — Väl minnes jag det der; mitt barn; och du förer mig sjelf till ett ämne; hvarom jag redan igår velat tala med dig, om icke resan och de -många menniskorna; som omgåfvo oss; hindrat mig derifrån; Du försvann straxt efter middagen och syntes först; när vi voro färdiga att bryta upp, och då var du blek om kind, som om du varit ute för en riktig fara .:.; — Ja; ja, kära moder, jag var det.::: och bade ej han varit :;. — Hvilken; mitt barn? — Han med dina ögon ;:: — Vet du ej hvad han heter? — Jo; jag hörde hans namn nämnas, han hette Herrman! — Herrman, Herrman och mina ögon ::.. Det var med en egen betoning i rösten; dessa ord yttrades; Men gamla minnen .vakna ofta af den minsta anledning: Måhända var namnet Herrman kändt för den garola sedan långt tillbaka i tiden, dit det nu förde henne åter, liksom ofta en oansenlig nyckel öppnar låset till gammalt skrinlagdt guld; — Ja — återtog Agnes — dina ögon framkallade nyss hans bild för mig så tydligt, att hade du icke tilltalat mig skulle jag trott att han dolt sig under din gråa klädning; — Besynnerligt — mumlade den gamla frun; medan en fuktig glans bredde sig öfver hennes ögon — och denne man lärde du känna der i jättekyrkan zz :? — Icke lärde jag väl känna honom; jag på minner mig knappast mer ön hans ögon: