Dagens Nyheter – 2 maj 1867, sida 2

Du gör hans lefnådsbana dubbelt skön. Då mottag här hans hjertas varma bön, Som blygt om tlgast för sin djerfhet beder, Då danande han fram på tiljan träder! Det är ej konstens lager, som han vill: Den lagern hör den Guädavigde till, Den i hvars bröst en helig genius flammar, Som från Parnassens krönta kullar stammar, Den, som från födseln redan korad blef Och hvilkens mästarbref Apollo skref, Fast månget törne gömmes i hans lycka. Med sådan glans. vi söka ej oss smycka, Hur konstnärns sköna kall vi akta må, Hur högt vi vörda än hans helga låga; Vi äro främlingar, som dristigt våga Att för en timma endast eller två Kostymens lånta drägter taga på, Om också ovant fram i dem vi tåga, Men om två milda stjernors ögonpar Deltagande och vänligt mot oss skåda, Om hos Er alla glada känslor råda, Vi fröjdas att vårt syfte ärligt var. ——— Gäfva. Drottningen har, enligt norska tidningar, genom sin hofmästarinna friherrinnan Wedel-Jarlsberg låtit tillställa styrelsen för lärarinneskolan i Christiania ett bidrag af 50 spd: Skolan trädde i verksamhet i går med 20 elever: En hunds trohet, Engelska tidningen Once a week för den 23 april berättar följande, för hvars sanningsenlighet tidningen försäkrar, att en vetenskaplig tidskrift af allmänt erkändt värde är en borgen: Egaren till ett slott i grannskapet af Cassel dog för kort tid sedan, och liket blef till en början bisatt i det underjordiska kapellet i familjens grafchor. Den aflidne hade egt en tik, som han höll mycket af och som var honom ytterst tillgifven. Vid hans död ville tiken, som hette Lucie, icke lemna hans dödsbädd, och dagen derefter såg man den med synbar sorg och bedröfvelse följa efter liktåget. Sedan processionen lemnat kapellet och detta blifvit igenstängdt, tänkte ingen på hunden, tills man slutligen saknade den, och nu stod den trots det noggrannaste sökande ingenstädes att finna. Då tiken var drägtig, antog man,-att den gömt sig på eller annat ställe i grannskapet. Man vidtog nu de nödiga förberedelserna till den egentliga begrafnibgen, som först tio dagar derefter egde rum. Då man i högtidlig procession be gaf sig ned i kappellet, öfverrskaades man af en sällsam anblick. istlocket var sönder, svepningen upprifven och på den dödes bröst låg ett annat lik: den stackars Lucie, som, efter att hafva fram födt sina ungar, begifvit sig dit för att dö hos sir herre. I ett hörn af grafhvalfvet lågo hennes sju valpar döda, till följd af att modern dött och så ledes ej kunde, gifva dem någon föda. Det trogna djuret hade haft ett otroligt arbete för att komma till. Sin herre: det hade med sina tänder gnagi kistlocket i .stycken och sönderslitit svepningen men sjelfva liket var i oskadadt tillstånd. —