Dagens Nyheter – 2 maj 1867, sida 2

na (Fl ATL: JULILIUG SLUULIVV VÄVDA I MOR UISVIM ll domkyrkoorgelnist härstädes. MHrr Seldener, andström och Cyr6n hade återtagit sina anökningar: (Första maj ruskig: regn, snöglopp och blåst ela dagen.) En skarpskyttesoire, Trettonde :ompaniet af Stockholms skarpskyttekår (chef ramhandlaren W; F. Djurströfn) gaf förl. sönlag å Ladugårdslandsteatern en soire. Den alrika publiken såg med stort nöje det lustspel, Från af stånd och Frun i ståndete, som utördes af medlemmar af kompaniet och deras lamer, äfvensom tre tablåer, lifligt framställanle skarpskyttarnes afsked; strid och återkomsten. Följande vackra prolog var för detta tillfälle I krifven och föredrogs af kammarskrifvaren Tamnelin: ; Välkomna att en stund med oss fördrifva, Att lyssna till vårt samspel och vår sång, ädle gäster, som vi denna gång En enkel, vördsam maning velat gifva Att med en öfverflödets sparda skärf Uppmuntra våra krigiska förvärf, Att kompaniet må med glans och heder Sin gifna plats ta in i kårens leder, Välrustadt, ordnadt, uti vapen klädt, Ej blott till lek, men ock till värn beredt, Om stridens örn slår ut de starka vingar Och uti blodig skrud kring Norden svingar! Se detta är vår sträfvans främsta mål; Vår vinst, om ringa än, förbyts till stål Och Sverges ovän skall det stålet känna, Om han i bojor. vill dess frihet slå, Då vi kring midjan trogna svärden spänna, Och fanan vecklas ut, den gula, blå, Der rundtomkring — en mur af jern — vi stå, Mot hvilken våldet skall sig hämmadt känna, Förtryckets glafven uti spillror gå. Dock, ej oss blända ärans falska drömmar, Ej maktens skimmer, icke flärdens sken; En samfäld känsla, mera hög och ren, Elektriskt våra själar genomströmmar: Det är vår kärlek till vårt fosterland, Till Manhems klippomvuxna, fria strand, Ännu ej af despoöters hand betvungen, Men utaf skaldens röst, hur varmt! besjungen, Det är den känslan, som oss enat har, Som med vår förstå tanka årsbarn var, Den skall oss följa troget till det sista, En ej förkolnad, aldrig slocknad gnista, Som, hur allt annat skiftar, varar än; Den gnistan bodde städs hos svenske män, När de med Engelbrekt tyrannen slogo, Med Wasa emot Christierns bödlar drogo, I stormande, i omotståndlig färd, Sin frihet värna och sin kränkta härd, När sedan under Gustaf-Adolfs fanor För mensklighetens sak de flögo kring — En liten, men en utvald bjeltering — Hvad sällsam glans på deras gegerbanor! ER Tenare ännu ej verldeh Sett, Och Sveas namn hon sig beundra lärde; Ty striden fördes för allt sannt och rätt, Hvad högst må skattas: tro och menskovärde, Bevarande från nesligt slafveri Tills anden gick ur sina fjettrar fri. Så Sveas söner kämpade och stredo, Så bildningen och ljuset ut de spredo, Försvarare af hvarje hotad dygd. Med Stenbock sen för älskad fosterbygd, När allt förloradt var, blott ej dess ära, Och fjerran var dess ädle lejonkung, Du såg dem om sin kärlek vittne bära, Hur ingen möda syntor dem för tung, r Hur -pligtens -bud dref-att lagrar -skära. Och denna trohet, denna kärlek som I alla tiders skiften. återkom ; Och, om än jorden skalf, sitt mod ej fällde, När något herrligt, något stort det gällde, Den dör bland Thules fjellar icke ut, Men kioppas, blommar och bär frukt till slut, Att degsa åskor, som bland molnen ljunga s Och folken kanske snart med bäfvän slå, Orh deras bligtfar våra kuster nå, Med forntids örfda kraft vi återslunga. Ja! kär du är oss, våra fäders jord, Vär barndoms vagga och vårt hem i Nord, Möd dina kummel, dina Btora minnen, Som äljan na 5 till våra Jinner, Förtäljande hvad Svea en g Var, Då verldars öde i sitt sköt hon bar. Oss fähgsla mäktigt dina berg och dalar, De låga hyddor öch-de:riddarsalar, Din vinteraftons prakt, din sommars ljus ed sina bäckars, sina strömmar brus; är är en blick ock från ditt ljufva öga, Du Nordens älskade och väna mö! Hur sällt att lefva och hursällt att dö, När du oss elda vill till bragder höga! Och när du adlar våra tidsfördrif, Det är som gjöts i dem ett högre lif, Ty med din dom, den rättvisa, men milda, Den -råäa kraften vet du skönt ombilda, Och :hvar det vilda öfvermodet röjs Det vid ditt tadel, uti stoftet böjs. För dig, för dig, sin borna herrskärinna, Skall skandieris son i alla tider Brinna; Hös dig han Hemta vill triumfens lön. Som moder, riaka eller älskarinna,