Dagens Nyheter – 29 april 1867, sida 2

tingen. dö eller förändra, plats. Nästan alla valde. den sistnämnda. utvägen och nedsköto. längs klipporna starka rötter; ofta: på stort afstånd från hvarandra; hvilka, då. de nådde god jord; trängde. djupt ned.deri. och bildade nya grenar; hvilka då,lemnade de gamla stammarna, som: slutligen gingo ut. Tyckas icke. dessa. fakta visa; att vexterna icke . allenast till en. viss grad hafva förmåga att kunna-ombyta. plats, utan att de äfven äro begåfvade med en särskild instinkt, som sätter dem i stånd att urskilja, hvar god jordmån finnes oeh attslå rot. deri? Ar man månne icke berättigad till. det medgifvande; att dessa ansträngningar äro förnuftiga handlingar, och att de skapelsens alster, från hvilket de utgå, likavälkan vara. medvetet derom; som djuret, då det handlar på liknande sätt? Det är. icke.endast för att söka sin näring, som: vexterna. utveckla en sådan kraft, ty.under det att deras rötter ständigt vända sig, i. riktning mot. jorden; höja. sig. deremot. deras stjelkar uppåt och sträfva, efter den: luft och det ljus, som äro nödvändiga. för deras utveckling. Man. ser envext göra lika kraftiga ansträngningar för att öfvervinna de ogynnsamma, omständigheter; hvilka beröfva dew dessa två elementer, som roten å sin sida. gör för att fiona en god:jordmån: De vexter, hvilka från sin födelse: lefva i mörkret, söka att komma ifrån detta olyckliga tillstånd, som nedtynger dem. Man ser dem; ehuru. med tynande lif utsträcka sig i långa; smala stjelkar; krypande till. höger och. venster. med feberaktig. oro; till dess.deslutligen. nå de ljusstrålar; hvilka skola gifva. demden. felande styrkan;, Har ni icke