Dagens Nyheter – 18 april 1867, sida 2

och hvar och en tänkte förmodligen att det vär bäst att begagna sig af tillfället; ty man kunde ju icke veta, hur snart det skulle blifva töväder: pJag törs icke gå ensamp, försäkrade jag i halft gråtande ton: sDet blir alldeles mörkt innan jag hinner tillbaka. Nej; säg du så godt rent ut, hur det är fatt, Cis,; utropade Charlie, en munter godmodig pojke på femton år: Hvad du är rädd för är Jip, men efter du då nödvändigt måste gå; så skall jag nog följa med dig, försäkrade han i det han åkte fram till mig vid stranden och började spänna af sig skridskorna: Vill du slå vad om, Jim, ropade hån till denne, att vi äro hemma igen till klockan fem? Hon är precis fyra nul! Låt gåls svarade Jim, i det han ilade förbi: Vadet uppgjordes, hvarpå Charlie vände sig till mig och sade: Jnsak sägerjag dig; Cis, och det är att du får springa hela vägen! Tack vare mina många bröder, kunde jag springa så bra; som trots någon, och vi ilade hän öfver herrgårdsängarne och fram genom allten upp till Grange så fort våra ben kunde bära oss: Då vi kommo fram till det fält; som låg närmast utgården, saktade vi våra steg något öch då vi kommo in på den stora gården gingo vi ganska långsamt: HvaQd här ser förfärligt ödsligt ut; Charlie, sade jag nästan rysande; och stället eom för några och fyratio år sedan hade tillhört en förnäm herre; var nu nästan i ruiner och såg vorkligen i Hög grad dystert och ödsligt it: Jag skulle vilja hafva bra mycket för att vara i fru Johnsons kläder; tänk dig Charlie