Dagens Nyheter – 15 april 1867, sida 1

en blank messingsplåt icke alltid är ett tecken till lycka och välstånd: — Jag var försjunken i begrutidande öfver fnin ställning och jag Hade inget appetit till frukostens Då kom brefbärareti med ett bref: Deri underrättades jäg om en gamimäl, ogift tants dödliga frånfälle; och såsom en helände balsam för den sorg, som detina händelse uppväckte hos mig, underrättade man mig desslikes om att hon testamenterat rig ett arf på 10,000 rdr. Till förekommände af att denna underrättelse skulle utöfva en för stark verkan på mig (Middlesex-punschen hade ingen del häruti) blef jag sjelf i0in förste patient och intog en stark dosis sodavatten med konjak: Detta läkemedel i förening med tanken på mivt arf gjorde att jag snart kände mig betydligt bättre; jag fann mig till och med vara i stånd till att förtära en sardin; en skifvä ost och tre koppar the. Jag kände en så oförklarlig törst — men det kom sig naturligtvis af sinnesrörelsen. Under en viss period af sitt lif år man mycket böjd för öfverdriftia föreställningar om saker och ting; man är till exempel i stånd ätt anse 10,000 rdr för en hel förmögenhet. Jag må bekänna; ätt jag tyckte mitt arf vara en ofantligt stor gurima, som sätte mig i jemnbredd med en Krösus. Den tio-tusende riksdalern tycktes mig vara många; många år och inånga, Många mil aflägsön från inig. Framemot slutet af ett långt lif, men icke förr, skulle jag kanske hafva komfrit den temligen nära, och Under tiden hadö jag ju de andra niotusenniohundranittionio ätt roa mig för och lefva på: Men hvad skulle jag nu göra med mina tio