Dagens Nyheter – 12 april 1867, sida 2

sjäkhuset doch beslöt då att vandra till min frorbroders graf. Jag var öfvertygad om stt ingen här i Stamford skulle känna igen mig. Ni har likväl gjort det; er gamle fiende befinner sig i ert våld, och ni kan angifva mig, -Omt ni vill; — Det vill jag visst ieke; svarade Frank. Jag hoppås att era lidamder uppmjukat ert Herta, ätt ii Sögrar er, ock att mi under era återståeåde dagar skäll sökå försoma de fel i begått: Jag ar ju rik ock vill icke låta er förtfärande förblifva i deta nödställda belietilet: Det skälle tviftelsutåt smärta er att ers6 er kusim? oo Ja, mycket. — Jag kan förstå det, sade Frank i vänlig ton; och jag antager att också min åsyn gör på er ett obehagligt intryck. Vi skola derföre icke vidare träffas, åtminstone ej förrän främdeles. Här har ni en tjugupunds-sedel. Och jag skall ställa så till att ni hädanefter får lyfta femtio pund om året hos herr Carely här i staden. oo Jag tackar er; svarade: Blackburn; och ; hoppas att jag blott en kort tid skall behöfva ligga er till last: Läkarne på sjukhuset påstodo att jag icke skulle kunna hålla ut länge; och jag känner på mig att de hade rätt; I jemförelse med de knappa omständigheter; i hvilka jag lefvat under de sista åren, kommer jeg nu att åtnjuta välstånd. Men laga att jag får taga ut mina penningar hvarje lördag; det vore icke rådligt att lemnä mig en störr6 summa på en gång: — Det skall bli så; yttrade Frank Gå nu