Dagens Nyheter – 11 april 1867, sida 2

återstod af den kraft han egde iyngre år. Han hade blifvit en gubbe; :derom vittnade hans böjda gestalt, hans vacklande steg och hans darrande händer: Den ödmjuka bugning, han nu gjorde för Frank, var en fullkomlig kontrast mot det högdragna bemötande; ,denne rönt vid sin förra visit hos honom: Han kastade en blick öfver glasögonen; och då Frank kom honom nära, utbrast. han i-honungssöt ton: — Nej; men se! herr Thornway! Jag ber om förlåtelse, ers nåd! Ni bar ju fått denna titel? Och har ni icke fått den, kan det ej dröja länge, förrän ni får densamma. Regeringen kan icke lemna en så utomordentlig talang obelönad. Jag är glad öfver att finna er häri staden bland era; gamla vänner; ja det gör jag verkligen, derom ber jag er vara öfvertygad ::: — Jag tackar er herr Pestleton, svarade Frank belt lugnt; Men jag låter ej kalla mig ers nådp;! ty jag är icke adlad och kommer icke heller någonsin att blifva det: Jag väntade ej att ni skulle känna igen mig: Man säger att jag blifvit mycket förändrad. — Ja, det bar ni visst, ers nåd — jag ber om förlåtelse--hert Tbornway, yttrade doktorn; bugande sig. Men jag såg dock på ögonblicket att det var er och ingen annan jag hade framför mig. Åhl jag har ett skarpt öga, må ni tro, min herre; fastän jag säger det sjelf; Jag låter ieke lätt narra mig, var säker på det: I alla tider har jag haft en ovanlig förmåga att bedöma hvad folk går för. (Forts.)