Dagens Nyheter – 9 april 1867, sida 1

en stor lycka händt honom. Hvad som varit omöjligt hade blifvit möjligt; hoppeti solhade uppgått i hans hjerta! Han kunde icke annat än glädjas midt under sorgen; — Lucy fri, Lucy min jemlike! Herr Freestone vill heldre ha mig än någon annän man i Stamford till sin måg! — dessa tankar trängde sig på honom under det att han satt och gräbblade öfver de bedröfliga händelser söm inträffat. Ehuru han knappt trodde att han skulle vinna Lucys kärlek, beslöt han dock försöka sin lycka: Emellertid ansåg han sig böra vänta innan hän grep verket an; och egnade sig derföre med all ifver åt sina affärsgöromål: När Henry Carely fick veta; att herr Freestone behöfde hans hjelp, begaf han sig genast till honom och var såsom Frank förutsett, mycket glad öfver att kunna bistå sin fordne arbetsgifvare: — Goddag; Carely; sade byggmästaren, då de träffades; det är mig en stor tillfredsställelse att återse er; Härvid fattade han Carelys hand och skakade den hjertligt: — Huru tiden föråndrar oss! fortfor han derefter; När jag tänker på hvad ni; jag och Frank voro för fjorton år sedan, och hvad vi nu äro; kan jag icke annat än tänka att vi äro alla barn af tiden; och vår fader gör med oss huro han behagar. Vill ni bli kompanjon med mig och Frank? — Om jag vill? Ja, gerna: — Nåväl, saken är uppgjord; Biomständigheterna komma sedan: — Ja; om dem kunna vi tala vid ett annat tillfälle; Ni sade nyss att tiden leker med osg